.

Ligger här i sängen, dricker kaffe, käkar Alladin och lyssnar på gamla låtar.
Och funderar.
Som vanligt. Som alltid.

Hjälplöshet. Det var ordet jag letade.
Hopplöshet och saknad. Två ord till.

Egentligen helt slut i tankar och nästintill själ av alla funderingar och twists and turns.

Jag vet vad jag vill, vet du?

Florence + The Machine – Shake It Out

Då närmar det sig med stora steg, julafton. Och här sitter jag, noll julkänsla, noll julstämning, jag har inte ens räknat ner som jag så ivrigt gjort varenda år jag kan minnas.

Denna jul kommer inte bli som dom andra. Inte ens i närheten.
Det var inte förra heller, givetvis, men i år känns det som att det inte ens är en vits att fira. Vad firar vi? Min födelsedag, julafton, utan dig? Inget av det jag nämnt finns utan dig.


Det enda jag har önskat mig i år är att jag ska få åka upp till dig på julafton, vilket jag ska, och det känns fantastiskt. Det är det enda jag ser fram emot. Göra mig julfin som jag alltid gjorde på julaftonsmorgonen hemma hos dig, och vara hos dig. Älskade fina mamma.


Jag har inte skrivit mycket om dig på slutet. Knappt något alls.
Känslan jag har haft detta år, dom senaste månaderna går inte att förklara i ord. Saknaden som bara växer sig större och större till den som är borta. Du, som var min värld, som är borta.

Jag kommer fortfarande ihåg hur din beröring känns, din exakta blå/grå-melerade ögonfärg, hur din mun formades i ett leende, dina andetag, dina händer, ditt hår och framförallt din doft. Det är fastetsat och kommer aldrig någonsin att försvinna. Aldrig. Det lovar jag dig, älskade mamma.

Ni kan säkert tro att bearbetningen efter att en person gått bort borde ha tagit sig ganska långt 1½ år senare, men det har den inte. Det gör den inte. 1½ år utan dig och det blir bara värre. Jag kan inte ens tänka mig 5 år, sedan 10, sedan 20, utan dig. Den tanken gör så fruktansvärt ont och jag blir livrädd.

Jag saknar dig mamma. Varje dag och varje natt.
Oavsett hur lång tid det kommer gå utan dig så vet jag att vi återigen kommer ses, och den dagen ser jag fram emot mer än något annat.

Tills dess får jag försöka ta sorgen, saknaden och vardagen som den kommer och jag vet, att oavsett form eller skepnad så är du med mig, varje steg, varje andetag.

Daughtry – Crawling Back To You

Strax traskar jag neröver för lite jobb, efter en lång och skön ledighet med massssaa skoj i goda vänners lag, söömn och för att inte förglömma True Blood!!

Jobb hela veckan, sedan sadlar vi om på Söndag för att stänga restaurangen 20.00 och ha julpyssel med personalen, pynta restaurangen, kolla på julfilm på läktaren, äta pepparkakor och dricka glögg. Och ja, julgrogg. Efter den festliga söndagen så jobbar jag hela veckan genom och de nästkommande dessutom tror jag. Men jag hinner nog klämma in lite True Blood däremellan också. Helt såld och besatt av den serien. Sjukt bra!


Nu ska jag pussa min fula katt Gizmo på truten och göra mig klar!

 

They've forgiven my mistakes.

My Darkest Days – Can't Forget You


And when it's said and done, you're the only one.

Man bloggar.

Eller ja, hade det varit sant så hade jag nog bloggat en hel del mer än jag gjort dom här dagarna. Mitt Gossip Girl beroende är fortfarande exakt det, ett beroende, och nu har jag lite panik när jag inser att jag måste vänta till det hädanefter släpps ett avsnitt i veckan, so uncool. Såg nyss det senaste och nu laddar jag ett avsnitt Desperate Housewives så jag inte behöver se det som sänds på tvn imorgon, kan tyckas trevligt för vissa att inte se det och hey, vad gör man inte liksom?


Titt, nu har det nog laddat så jag kan se tio minuter ostört!
Laters!

♫ Gavin DeGraw – Soldier


Trots förkylning och tånagel som gått av så är jag denna morgon på bra humör. Vaknade till ett fint sms, så just nu kvittar det innan nämnda och faktumet att jag får dricka kaffet svart.

Nu måste jag hoppa i kläderna och styra mot Granlo och min kurator!

♫ Nickelback – When We Stand Together