.

Åh.. Snälla kom tillbaka. Snälla säg vad jag ska göra för att ta oss genom dagarna, för nu är jag helt handfallen...

Some days, feels my soul has left my body
Feel I'm floating high above me
Like I'm looking down upon me


Start sinking, everytime I get to thinking
It's easier to keep on moving
Never stop to let the truth in


Sometimes I feel like it's all been done
Sometimes I feel like I'm the only one
Sometimes I wanna change everything I've ever done
Too tired to fight and yet too scared to run


And if I stop for a minute
I think about things I really don't wanna know
And I'm the first to admit it
Without you I'm a liner stranded in an ice floe

I walked across an empty land
I knew the pathway like the back of my hand
I felt the earth beneath my feet
Sat by the river and it made me complete


Oh simple thing where have you gone?
I'm getting old and I need something to rely on
So tell me when you're gonna let me in
I'm getting tired and I need somewhere to begin


I came across a fallen tree
I felt the branches of it looking at me
Is this the place we used to love?
Is this the place that I've been dreaming of?

And if you have a minute why don't we go
Talk about it somewhere only we know?

This could be the end of everything
So why don't we go, somewhere only we know?

Bara tre dagar kvar.


Åhåhåååå, jag saknar dig sååå.


Det är nu när man är ensam (som jag varit knappt ett dygn) jag verkligen verkligen verkligen känner att det är dig jag vill krypa ner till varje natt och vakna upp till varje morgon. Du är mitt bästa.

Puss på dig älskling




Jag? Jag ska ligga och snusa på jeansskjortan och försöka vagga mig till sömns. Lite Enya, det löser kanske problemet!

Nighty

Är jag patetisk om jag säger att min sambo åkte hemifrån (fotbollsläger över helgen) för trettio minuter sedan och jag saknar han redan?

Isåfall är jag patetisk.
Mycket patetisk.


Snart hämtas även min katt för passning över helgen då jag jobbar. Han ska få lyxen att åka till Solvik (Alnö) och mysa med sina svärisar i en stuga. Leka ute och äta massa gott. Han har det bra Gizze, fo' sho'!


Själv ska jag försöka hälla i mig lite mer kaffe och se om det gör mig piggare vilket jag har svårt att tro. Sover som en stock nu om nätterna och kan sova ända in på dagarna vilket är väldigt ovanligt för att vara mig. Känner mig bakfull nio av tio gånger när jag vaknar.



Sen blir det jobb. Hela helgen. Sen är Söndagen kommen och då ska vi förmodligen unna oss en tripp till Vindhem. Sen då? Jo, då ska jag invänta Måndagen så mycket jag bara kan så han kommer hem någon gång!


Givetvis. Det är skönt att vara ensam. Å andra sidan är jag ju faktiskt det ganska ofta, eller blir iallafall då man jobbar olika timmar etc. Jag gör mig bättre med han än utan kan vi alltså konstatera.


Dags att sluta whina.
Tänka på barnen i Afrika.
Eller Kina.
Vad man nu än vill.




Nu ska jag dricka mer kaffe och sätta mig i höstkylan som infunnit sig på min uteplats och röka (ja jag vet, fy mig). På återhörande!

Mja.. Vad säger man..

Dagarna fortsätter bara rulla på i vanlig ordning fast man kanske egentligen inte vill att dom gör det. Kanske att dom bara kunde stanna upp ett tag eller varför inte, ta en tillbaka till det som en gång var.

Nu har det snart gått fyra månader.
Fyra månader sedan mitt allt, min älskade mamma, lämnade mig. Fyra månader sedan mitt liv totalt vändes upp och ner. En vändning som jag var helt och hållet oförberedd på. Knappt medveten om jag ska vara ärlig.

Knappt medveten än idag..


Livet fortsätter ju givetvis även fast någon har gått bort. Även fast man vill det eller inte så kommer det fortsätta. Ingenting stannar upp för en. Ingenting. Utan dagarna rullar på i vanlig ordning även fast det kanske inte för en själv är helt vanligt.



Jag tänker inte på det lika ofta. Lika mycket. Tror jag. Eller så kanske jag gör det fast jag försöker att låta bli. När tankarna börjar snurra blir smärtan för påtaglig. Sorgen bränner i hela kroppen och jag känner min längtan större och mer än någonsin.


Fyra månader.
Det gör lika ont. Jag saknar dig lika mycket och min rädsla för att glömma dig är lika stor.
Den som sa att tiden läker alla sår ljög. Det gör den inte. Tiden gör bara så att sorgen och saknaden kan bygga sig större, växa sig starkare och till slut bli så överväldigande att man inte ens orkar andas själv.


"What doesn't kill you makes you stronger"
Eller är det så, egentligen? För just nu känner jag mig jävlig svag.

 

 

Grå och mulen Tisdag. Gjorde mig inte direkt på bättre humör när jag vaknade. Men som det varit för det mesta så är det mornarna som är dom jobbiga. Vakna upp från något som var skönare än verkligheten, eller delar av den iallafall. Men snart kommer Vilma och då får jag annat att tänka på.


Och för att icke förglömma så är det ju den ljuvliga Gatufesten nu denna vecka. Innebär all work and no play för fröken Jenny men lika glad är jag för det även fast det kan innebära skitsittning så är det faktiskt något jag med tillförsikt ser fram emot.


Bjuder på en otrolig låt denna Tisdags-förmiddag. En låt som följt med mig sedan jag var liten och en låt som alltid kommer vara på min egna topptio-lista.

Jag har alltid haft koll på dagarna, räknat dom sedan du gick bort men idag slog det mig med häpnad att det på dagen har gått tre månader. Även fast jag inte har räkningen i min hand som jag hade den förut, så saknar jag dig exakt lika mycket. Jag älskar dig exakt lika mycket. Och jag kommer föralltid minnas dig som den otroliga, underbara mamma du var.

Sanningen kommer alltid ikapp.

Den gör ju faktiskt det. Fast i detta fall känns det som det gått på tok för lång tid. Å andra sidan känner jag att det börjar vända. Hyckleriet kommer få sitt slut och priset för det du gjort kommer du få betala. Tro mig. Och jag ser med glädje fram emot den dagen. Innerlig glädje.





Jag var upp till dig häromkvällen. Hoppades faktiskt lite att stenen skulle ha kommit även fast jag vet när datumet är. Vet inte riktigt hur jag kommer känna över att se ditt namn där. Så definitivt. Som allt egentligen har varit fast liksom inte på riktigt. Mer som en liten dimma. Men nu blir det på riktigt. Nu är det din sista viloplats och kommer förbli det för all framtid.

Jag saknar dig så sjukt mycket. Allt har blivit så struligt, mamma. Hade du varit här vet jag att du aldrig hade tillåtit det som sker. Du skulle med alla medel jobba mot det och du skulle lyckas, så som du alltid lyckats med allt du tagit dig an egentligen, framförallt allt för dina barn.

Nu när du inte är det känner man vilket ansvar det är. Vikten av att hålla ihop och hjälpa varandra, så som du alltid gjort. Sjukt egentligen hur man alltid har förlitat sig på någon som sedan bara försvinner, så där, och allt blir till ens eget ansvar.

Fast du känner ju oss, vi är då inte dom som är dom och ingenting är omöjligt.