I was drizzle and he was hurricane
There were reasons we met,
reasons for the good times and reasons for the bad times.
And most importantly, a reason to end.
We have more to learn, more to experience
- and more loving to do in this lifetime.
reasons for the good times and reasons for the bad times.
And most importantly, a reason to end.
We have more to learn, more to experience
- and more loving to do in this lifetime.
when it comes to being true, atleast true to me, one thing i've found - you always let me down.
Hur länge blundar man för verkligheten egentligen ser ut?
Hur länge blundar man för det man känner och det man tycker?
Hur länge är man naiv, blåögd och jävligt godtrogen och tror att "det blir annorlunda"?
Hur länge tror man att man gör det för det bästa?
Hur länge tror man att man ska hålla ut och försöka jobba för något som egentligen inte existerar?
Hur länge ska det ta innan man inser att man gör just det, existerar, och det som tidigare inte varit i närheten av att existera för någon annan än dig själv, inte kommer existera?
Det är jag. Godtrogen. Naiv. Blåögd. Kär. Helt i jävla onödan. Skadeskjuten kan man nästan säga. Eller ja, det kan man säga.
Det spelar ingen roll hur lång tid det tar mellan gångerna, det blir exakt likadant. Det är exakt samma tankar och känslor som rivs upp. Exakt samma hjärtont och magont. Exakt samma som då. Det kommer inte bli annorlunda. Du kommer inte bli annorlunda. Likaså vi. Men jag kommer bli annorlunda. Jag kommer verkligen bli det. Även fast jag inte tror det ett dugg i skrivande stund. Även fast jag inte känner det någonstans och förmodligen inte kommer göra det på vääääldigt länge heller. Jag VET att jag kommer bli annorlunda och jag kommer inte längre vara någon som tycker synd om sig själv och framförallt inte någon som tycker synd om dig.
Du däremot, du kommer fortsätta vara den du är. Stone cold ice hard.
Good luck with that.
Hur länge blundar man för det man känner och det man tycker?
Hur länge är man naiv, blåögd och jävligt godtrogen och tror att "det blir annorlunda"?
Hur länge tror man att man gör det för det bästa?
Hur länge tror man att man ska hålla ut och försöka jobba för något som egentligen inte existerar?
Hur länge ska det ta innan man inser att man gör just det, existerar, och det som tidigare inte varit i närheten av att existera för någon annan än dig själv, inte kommer existera?
Det är jag. Godtrogen. Naiv. Blåögd. Kär. Helt i jävla onödan. Skadeskjuten kan man nästan säga. Eller ja, det kan man säga.
Det spelar ingen roll hur lång tid det tar mellan gångerna, det blir exakt likadant. Det är exakt samma tankar och känslor som rivs upp. Exakt samma hjärtont och magont. Exakt samma som då. Det kommer inte bli annorlunda. Du kommer inte bli annorlunda. Likaså vi. Men jag kommer bli annorlunda. Jag kommer verkligen bli det. Även fast jag inte tror det ett dugg i skrivande stund. Även fast jag inte känner det någonstans och förmodligen inte kommer göra det på vääääldigt länge heller. Jag VET att jag kommer bli annorlunda och jag kommer inte längre vara någon som tycker synd om sig själv och framförallt inte någon som tycker synd om dig.
Du däremot, du kommer fortsätta vara den du är. Stone cold ice hard.
Good luck with that.
När hände det här? Och varför sover inte jag?
Dag 1 - Presentera mig själv
Hm.. Ja.. Vart börjar jag?
Mitt fullständiga namn är Jenny (mammas val, pappas hade varit Jennie - Big diff, verkligen) Amalia (från min mormor och gammelgammel-mormor) Persson (från mamma, vann svennepriset för detta unika efternamn) och slutligen Forsström (från pappa).
Har smeknamn som Benny, Murklan, Snövit, A Whiter Shade Of Pale osv osv.
Jag är 21 år ung och fyller 22 år yngre på självaste julafton.
Jag bor i centrala Sundsvall, Tinghuset, i en tvåa med min sambo Niklas och våra två katter Gizmo och Hedwig. Nej, inte Gizmo som i Gizmo Kvack, utan Gizmo som i Gremlins. Och Hedwig från den ljuvliga ugglan i Harry Potter. That's right, jag är Harry Potter nörd i all sin ära och gråter fortfarande över tanken av att det fantastiska äventyret är slut.
Min familj består av Fem syskon varav fyra som bor i stan och varav ett är helsyskon. Min bror Jonas, som är 25 (han är det hela) Min lillasyster Nicole 17 som är jag i ett mindre och yngre format, Min ena lillebror Pierre 16 (om cirkus 3 veckor) och min ynsta lillebror Kevin Aka Kelso. Sen har jag även ett halvsyskon som bor i Skellefteå, hon heter Elin och är lika gammal som Pierre, dvs 16. Henne har jag tråkigt nog aldrig fått lära känna, utan mest snackat lite ytligt med på chatter och facebook bla. Jag hoppas dock att vi en dag får den chansen, för familj är trots allt just det, familj, och det är något jag värderar väldigt högt.
Sen har vi ju min Far då, Rickard Tolf Forsström. Jag vet, Tolf. Vad hände liksom? Visste inte ens att det namnet existerade. Anyways. Denna fräsiga hunk är 56 år gammal och kör lastbil vilket han gjort sedan jag varit liten. Minns fortfarande när man fick åka med och när man i branta uppförsbackar nästan grät sönder över att det kändes som den skulle volta bakåt medans pappa satt lugnande och försökte försäkra mig om att det inte skulle hända. Han hade rätt. Det hände aldrig. Jag kanske borde lyssna på min pappa mer, och framförallt oftare.
Och min Mor. Min fantastiska Mor, Susanne Elisabeth Persson som skulle fylla 49 nu i September. Hon finns inte med oss idag. Hon bor i himlen. Hon existerar dock alltid i mina tankar och mitt hjärta och hon hälsar på mig varje natt. Det är jag säker på.
Lite cred ska ni ha, ni har ju faktiskt lyckats någorlunda bra med alla oss skitungar.
Jag jobbar som servitris/bartender på Sundsvalls svar till Café Opera - Oscar Matsal & Bar, och har gjort sedan hösten 2007. Hade i grund och botten planer på att bli Teckenspråkstolk därav mitt val till att gå Barn & Fritid på gymnasiet (försöker jag intala mig för någon annan förklaring har jag faktiskt inte) men dom försvann lika fort som mitt extra jobb i disken kom. Men det är klart, dom ligger nog kvar och gror ändå.
Jag läser gärna och ofta böcker, lite allt möjligt, inget specifikt. Lyssnar alltid på musik, lite allt möjligt där med men mestadels rockinfluerat. Kollar gärna på filmer och tv och dricker mer än gärna vin. Umgås med vänner, mina fina underbara, ni vet ju givetvis vilka ni är.
Jag saknar folk. Jag längtar efter mycket. Jag vill ha mer. Deprimerad emellanåt. Skrattfaktor på topp när man väl får mig dit. Blir ganska ofta missnöjd. Får det jag vill. Men det räcker ändå inte riktigt till. Kanske är jag bara kräsen, krävande. Jag vill dock inte se det som något negativt, utan mer positivt. Varför nöja sig med lite när man kan få mer?
I laugh often so I suppose I'm gonna be fine.
2010-11-23 @ 17:24:14Mitt fullständiga namn är Jenny (mammas val, pappas hade varit Jennie - Big diff, verkligen) Amalia (från min mormor och gammelgammel-mormor) Persson (från mamma, vann svennepriset för detta unika efternamn) och slutligen Forsström (från pappa).
Har smeknamn som Benny, Murklan, Snövit, A Whiter Shade Of Pale osv osv.
Jag är 21 år ung och fyller 22 år yngre på självaste julafton.
Jag bor i centrala Sundsvall, Tinghuset, i en tvåa med min sambo Niklas och våra två katter Gizmo och Hedwig. Nej, inte Gizmo som i Gizmo Kvack, utan Gizmo som i Gremlins. Och Hedwig från den ljuvliga ugglan i Harry Potter. That's right, jag är Harry Potter nörd i all sin ära och gråter fortfarande över tanken av att det fantastiska äventyret är slut.
Min familj består av Fem syskon varav fyra som bor i stan och varav ett är helsyskon. Min bror Jonas, som är 25 (han är det hela) Min lillasyster Nicole 17 som är jag i ett mindre och yngre format, Min ena lillebror Pierre 16 (om cirkus 3 veckor) och min ynsta lillebror Kevin Aka Kelso. Sen har jag även ett halvsyskon som bor i Skellefteå, hon heter Elin och är lika gammal som Pierre, dvs 16. Henne har jag tråkigt nog aldrig fått lära känna, utan mest snackat lite ytligt med på chatter och facebook bla. Jag hoppas dock att vi en dag får den chansen, för familj är trots allt just det, familj, och det är något jag värderar väldigt högt.
Sen har vi ju min Far då, Rickard Tolf Forsström. Jag vet, Tolf. Vad hände liksom? Visste inte ens att det namnet existerade. Anyways. Denna fräsiga hunk är 56 år gammal och kör lastbil vilket han gjort sedan jag varit liten. Minns fortfarande när man fick åka med och när man i branta uppförsbackar nästan grät sönder över att det kändes som den skulle volta bakåt medans pappa satt lugnande och försökte försäkra mig om att det inte skulle hända. Han hade rätt. Det hände aldrig. Jag kanske borde lyssna på min pappa mer, och framförallt oftare.
Och min Mor. Min fantastiska Mor, Susanne Elisabeth Persson som skulle fylla 49 nu i September. Hon finns inte med oss idag. Hon bor i himlen. Hon existerar dock alltid i mina tankar och mitt hjärta och hon hälsar på mig varje natt. Det är jag säker på.
Lite cred ska ni ha, ni har ju faktiskt lyckats någorlunda bra med alla oss skitungar.
Jag jobbar som servitris/bartender på Sundsvalls svar till Café Opera - Oscar Matsal & Bar, och har gjort sedan hösten 2007. Hade i grund och botten planer på att bli Teckenspråkstolk därav mitt val till att gå Barn & Fritid på gymnasiet (försöker jag intala mig för någon annan förklaring har jag faktiskt inte) men dom försvann lika fort som mitt extra jobb i disken kom. Men det är klart, dom ligger nog kvar och gror ändå.
Jag läser gärna och ofta böcker, lite allt möjligt, inget specifikt. Lyssnar alltid på musik, lite allt möjligt där med men mestadels rockinfluerat. Kollar gärna på filmer och tv och dricker mer än gärna vin. Umgås med vänner, mina fina underbara, ni vet ju givetvis vilka ni är.
Jag saknar folk. Jag längtar efter mycket. Jag vill ha mer. Deprimerad emellanåt. Skrattfaktor på topp när man väl får mig dit. Blir ganska ofta missnöjd. Får det jag vill. Men det räcker ändå inte riktigt till. Kanske är jag bara kräsen, krävande. Jag vill dock inte se det som något negativt, utan mer positivt. Varför nöja sig med lite när man kan få mer?
I laugh often so I suppose I'm gonna be fine.
"What else, what else can i do? i said im sorry, im oh so sorry"
