.

HEHEHE, sol, kaffe och Fields Of Gold.
Lunch idag, lunch-kväll imorgon, sedan en ledig lördag samt söndag då det nalkas Restaurangfest ute på Lörudden med alla favoriter man jobbar med, samt alla favoriter från andra restauranger.



Hösten har kommit, din favoritårstid, det är ensamt utan dig.
På Lördag kommer jag och hälsar på, inför din halvårsdag.

Ett halvår.. Satan vad tiden går.
You know what you are to me ♥



But still... Life is good

It hurts to breathe

Jag vet inte om du läser det här..
Men.. För att svara på min mosters kommentarer på Facebook så gör jag det här, så hon slipper medla,vilket absolut inte är hennes uppgift och vilket jag aldrig vill lägga på henne egentligen heller, även fast det faktiskt har blivit så några gånger tråkigt nog då det inte är henne det handlar om och det inte är henne jag känner något mot.



Så här ligger det till:
ETT samtal under ett tidsomlopp på snart sex månader styr inte upp en helt decennium utan någon vidare kontakt för över huvudtaget. ETT samtal visar definivit inte att man bryr sig, att man försöker finnas där, att man försöker bygga upp någon slags relation till någon som faktiskt är ens barnbarn.


En sak har etsat sig fast i mitt huvud (förutom att du inte ändrade din hemresa från Thailand utan "hoppades på att hinna") är det du sa, minuterna innan MIN MAMMA gick bort.

"Jag och Susanne hade alltid så roligt när vi träffades.. Åh.."

Att ens säga en sån sak inför hennes förstfödda dotter, hennes dotter som levt sitt liv med henne, som har växt upp med henne varenda eviga dag, hennes dotter som gått igenom allt med henne - gott och ont - var det största hånet någonsin. För mig var det allt det var, ett stort jävla hån!

Din sorg existerade medans en annan, som suttit vid sin mammas sida och vakat från dagen hon fick reda på tillståndet dvs exakt en månad på dagen, den personens sorg fanns inte.


Missförstå mig rätt, givetvis är du i sorg, ditt barn gick bort, men för att inte förglömma så var din dotter även mamma, mamma till fem barn. Fem barn som idag (alla i alltför ung ålder) står utan henne.

Tycker man då inte att om man nu inte funnits där så mycket tidigare att detta då blir en otrolig anledning till att göra det nu? Försöker man då inte med ALLA MEDEL man kan att stötta, finnas där och höra av sig????


Dagen efter mamma gått bort så var du borta. Inte ens ett samtal. Inte ens ett hejdå..


Jag är i grunden en väldigt förlåtande människa som alltid vill se det bästa i andra människor, men är ett samtal ditt sätt att visa att du finns så kan jag lika gärna ha eller vara utan.


I ärlighetens namn så kvittar det faktiskt för mig.

She lights a cigarette, hers eyes half open

Hej jag heter Jenny, mitt liv är som ditt
vet inte om du sett det, men de liknar mitt shit
för jag ser allt svart på vitt, alltid missnöjd med nåt
grubblar över saker som jag nog aldrig förstått
deprimerad mellanåt, det jag bär på är svårt
jag tycker synd om mig själv när jag jobbar för hårt
lovar och inte håller, det som driver mig finns där
jag gillar dom som delar mitt synsätt och flyger i min sfärd
kanske tappat det helt, spelat för många spel
målat in mig i ett hörn, fått en törn
det är då jag hatar mig själv, och kommer på det
för jag har ingen jävla aning om vafan jag håller på med

Någon som har en liten iphone 3gs att sälja till mig? Eller kanske ett bidrag till en? Den har nästlat sig in i mitt huvud och det försvinner inte!! Att N igår fick en genom jobbet gör ju kanske inte längtan mindre...

Undertiden ni grubblar på om jag nu är värd detta (vilket jag vill påstå att jag är) så lyssnar jag på denna låt och myser med kaffe, gör det ni med vettja!


Och återkom med en happy surprise for me

♫ Everlast – White Trash Beautiful
♫ The Cranberries – Ode To My Family
♫ Weezer – Island In The Sun
♫ A Fine Frenzy – Almost Lover
♫ Everlast – Broken
♫ Cary Brothers – Ghost Town
♫ Theory Of A Deadman – Santa Monica
♫ R.E.M. – Half A World Away
♫ Eric Clapton – My Father's Eyes
♫ Shinedown – Simple Man - Acoustic Version
♫ Mae – Just Let Go
♫ Razorlight – America
♫ Mew – Snow Brigade
♫ Train – Drops Of Jupiter
♫ Tom Petty And The Heartbreakers – Into The Great Wide Open
♫ Peter Lemarc – Håll Om Mej !
♫ Soul Asylum – Runaway Train

Hoppas ni som varit hos mamma och planterat inte tog illa upp för att jag nu justerade om litegrann. Är bara som så att eftersom hennes namn är så pass långt ner så täcks det av blommorna ibland vilket jag helst undviker. Blommorna samt det andra var jättefint och jag vet att hon tycker detsamma.

Idag är en ny dag.
Sorgen och saknaden hänger dock kvar lika mycket.

Gårdagen var bland dom värsta dagarna sedan du gick bort. Känns sjukt konstigt att åka till en grav med blommor istället för till dig, hem till dig.


Som jag sa till N så hade det vanligtvis varit så att jag skulle tagit första bästa bussen ut till dig när jag vaknat, för att mötas av en extra uppklädd och glad mamma i dörren. Få den där kramen som jag saknar så ofantligt mycket varje dag. Gratulera dig och på det få svaret;" Usch, jag börjar bli så gammal" påföljt av ditt fnitter medans du går in mot köket för att slå på kaffe.


Sedan skulle vi sitta, allihopa, i ditt kök och fika. Jag och Nicole skulle säkerligen reta dig till tusen och härja på som små femåringar. Kevin och Pierre skulle skrattat lite diskret, den ena högre än den andra och du skulle skrattat lika mycket som oss samtidigt som du skulle ha viftat med handen och sagt "Sluta nu, ät upp istället!!"

Istället sitter jag här, i den bittra verkligheten och röker cigarett på cigarett och hoppas och ber om att du nu har det bra. Att du ser oss, och alltid kommer ha ett öga ner mot oss. Att du kommer hjälpa oss i jobbiga och svåra stunder som dessa och att du aldrig kommer glömma oss, så som vi aldrig kommer glömma dig.



Du är i mina tankar varje dag ♥

Jag var upp till dig förut ikväll efter jobbet med en blombukett och tände din lykta.
Idag är ingen vanlig dag, för idag är det din, min älskade mammas födelsedag.


Givetvis var hela kyrkogården nedsläckt och jag och V gick där, mitt i natta med en lånad ficklampa från jobbet som mobilkameran kunde överlysa och skakade. Alltid denna obehagskänsla över en mörk kyrkogård, för att inte tala om att klockan hade slagit spöktimme. Men så fort jag kom fram till din grav blev jag lugn. Det kändes fridfullt, stillsamt, det var vackert och samtidigt så sorgset.


Grattis på födelsedagen älskade mamma, du är och kommer alltid vara världens bästa - himlens vackraste.

Jag vet inte..
Jag vet inte vad jag ska känna eller tycka.

Det närmar sig med stora steg.
Det går längre och längre tid.


Jag försöker inbilla mig att det inte gör lika ont. Att det har börjat läka, lagt sig, sakta men säkert. But who am I kidding? Det har inte det. Det kommer inte göra det. Aldrig. Inte helt och hållet. Jag vill inte heller att det gör det.


Samma rädsla som funnits med mig under hela denna tid finns fortfarande; Rädslan för att du ska bli bortglömd.


Och nej, jag vet vad ni tänker
"Det är klart hon inte blir bortglömd, hon kommer alltid finnas i era minnen, hjärtan och med er - även fast ni inte ser hon."

Men ärligt, vilka är ni att säga vad hon är, var och kommer förbli?



Jag vet vad du är, var och kommer förbli för mig.
Den människa som gett mig livet, som gett mig allt. Den människa jag i alla skeden har respekterat högst och älskat till tusen. Det kommer givetvis inte förändras, men det kommer väl inte rädslan heller?