31 OKTOBER 2010
♫ Bruce Springsteen & The E Street Band – Save My Love
♫ David Bowie – Life On Mars?
♫ Simon & Garfunkel – The Boxer
♫ Grayson Capps – A Love Song For Bobby Long
♫ Intercept – Beautiful One
26 OKTOBER 2010
It hurts to breathe
Well every time that you're not next to me
You are gone
And now I'm forced to see
I think I'm on my way
Oh, it hurts to live today
Oh and she says "Don't you wish you were dead like me?"
Hörde jag vin?
Ja tack, gärna
Och så var det ju det här med liv och död.
Igår satt jag i vängåvans park och drack kaffe med en vän. En bekant till denne kom förbi och satte sig med oss och surrade om allt mellan himmel och jord, saker som åkte in genom mitt ena öra för att direkt åka ut genom det andra. Efter ett tag kom dom av någon konstig anledning in på liv och död och då hajade jag till och vaknade liksom upp ur min dvala.
"Efter döden är det ju ingenting."
"Nej, det tror inte jag heller. Det blir bara svart liksom. Du existerar ingenstans längre."
Jag blev tvungen att avbryta
"Fast det tror inte jag. Någonting finns det, någonstans. Något som man absolut inte kan sätta fingret på, något som egentligen nog inte är menat att man ska förstå. Utan man känner det bara.."
"Äh, aldrig. Man är väl realist!"
I ärlighetens namn gjorde det mig lite halvförbannad.
Tro vad fan du vill tro då men då ska du även låta andra tro på det dom tror på.
Jag kommer aldrig sluta tro att det finns något efter man går bort.
Jag VET att min mamma finns någonstans, även fast jag absolut inte vet vart. Det är som jag skrev något man bara känner. Jag känner att jag har henne med mig. Även fast det inte är kroppsligt så är det andligt.
Framförallt så vill jag aldrig tro annat.
För vad skulle jag göra utan tron om att min mamma finns någonstans och vakar över mig, över oss? Det är en klen tröst då man mest av allt vill ha hon tillbaka kroppsligt och omfamna henne och aldrig aldrig någonsin släppa taget.
Den klena trösten må vara just det, klen.
Men det är det sista jag har.
Min mamma är död.
Men i mig och mina syskon kommer hon alltid leva vidare, oavsett vad ni "realister" tror och tycker.
Min mamma är död.
Fast för mig är hon lika mycket mamma, hon finns i allt jag gör, hon finns i allt jag tänker och hon finns i allt allt allt jag känner.
Min mamma är död.
Jag älskar dig och saknar dig så..
"Efter döden är det ju ingenting."
"Nej, det tror inte jag heller. Det blir bara svart liksom. Du existerar ingenstans längre."
Jag blev tvungen att avbryta
"Fast det tror inte jag. Någonting finns det, någonstans. Något som man absolut inte kan sätta fingret på, något som egentligen nog inte är menat att man ska förstå. Utan man känner det bara.."
"Äh, aldrig. Man är väl realist!"
I ärlighetens namn gjorde det mig lite halvförbannad.
Tro vad fan du vill tro då men då ska du även låta andra tro på det dom tror på.
Jag kommer aldrig sluta tro att det finns något efter man går bort.
Jag VET att min mamma finns någonstans, även fast jag absolut inte vet vart. Det är som jag skrev något man bara känner. Jag känner att jag har henne med mig. Även fast det inte är kroppsligt så är det andligt.
Framförallt så vill jag aldrig tro annat.
För vad skulle jag göra utan tron om att min mamma finns någonstans och vakar över mig, över oss? Det är en klen tröst då man mest av allt vill ha hon tillbaka kroppsligt och omfamna henne och aldrig aldrig någonsin släppa taget.
Den klena trösten må vara just det, klen.
Men det är det sista jag har.
Min mamma är död.
Men i mig och mina syskon kommer hon alltid leva vidare, oavsett vad ni "realister" tror och tycker.
Min mamma är död.
Fast för mig är hon lika mycket mamma, hon finns i allt jag gör, hon finns i allt jag tänker och hon finns i allt allt allt jag känner.
Min mamma är död.
Jag älskar dig och saknar dig så..
Gråt ej vid min grav
Jag finns ej där
Jag finns ej där
Jag finns i solens spegelblank på havet
Jag finns i vindens lek över sädesfälten
Jag finns även i höstens stilla regn
Och i Vintergatans stjärnahär
Och när du en tidigt morgon väcks av fåglar
kan det vara min röst du hör
Gråt inte
Vi träffas snart igen
..
Who can say for certain
Maybe you’re still here
I feel you all around me
Your memories so clear
Fly me up to where you are
Beyond the distant star
I wish upon tonight
To see you smile
If only for awhile to know you’re there
A breath away’s not far
To where you are
Are you gently sleeping
Here inside my dream
And isn’t faith believing
All power can’t be seen
As my heart holds you
Just one beat away
I cherish all you gave me everyday
’cause you are mine
Forever
Watching me from up above
Maybe you’re still here
I feel you all around me
Your memories so clear
Fly me up to where you are
Beyond the distant star
I wish upon tonight
To see you smile
If only for awhile to know you’re there
A breath away’s not far
To where you are
Are you gently sleeping
Here inside my dream
And isn’t faith believing
All power can’t be seen
As my heart holds you
Just one beat away
I cherish all you gave me everyday
’cause you are mine
Forever
Watching me from up above
♥
Oh, how I miss you...
8 OKTOBER 2010
Change the colors of the sky.
And open up to
The ways you made me feel alive,
The ways I loved you.
For all the things that never died,
To make it through the night,
The sun is breaking in my eyes
To start a new day.
This broken heart can still survive
With a touch of your grace.
Shadows fade into the light.
I am by your side,
And I will find you
And open up to
The ways you made me feel alive,
The ways I loved you.
For all the things that never died,
To make it through the night,
The sun is breaking in my eyes
To start a new day.
This broken heart can still survive
With a touch of your grace.
Shadows fade into the light.
I am by your side,
And I will find you
07 OKTOBER 2010
Hope for Haiti-skivan och kaffe.
Behövs det mer idag?
..
06 OKTOBER 2010
♫ Peter Lemarc – Nu Har Jag Fått Den Jag Vill Ha
Jag försöker febrilt att hålla fast vid dom små detaljer som gjorde oss till oss en gång i tiden, men vi kan ju konstatera att det går sisådär för mitt lag. Dagarna verkar fortfarande, hör och häpna, rulla på och veckorna flyger förbi fortare än jag hinner minnas bilden av dig.
När det blir för mycket, som det är nu, så blir jag tvungen att stanna upp i ren panik. Då hinner jag se bilden av dig. Du är vacker, vackrast, och det gör ont. Lite för ont. Samtidigt som smärtan framkallar kärlek, saknad. Det är så svårt att känna efter, och känna att du faktiskt fanns för efter ett tag känns det bara som en dröm, en dröm som var för bra för att vara sann, därav utgången. Det är då jag river fram fotoalbumen bara för att konstatera det som faktiskt var. Ditt mörka vackra hår, mitt mörka hår. Dina blåa underbara ögon, mina gröna ögon.
Bilderna är så vattenskadade så man snart knappt kan urskilja vem som är vem.
Hjärtat slår så hårt i bröstet. Det skulle nog när som helst kunna hoppa ut.
Ibland önskar jag att det gjorde det.
Jag försöker febrilt att hålla fast vid dom små detaljer som gjorde oss till oss en gång i tiden, men vi kan ju konstatera att det går sisådär för mitt lag. Dagarna verkar fortfarande, hör och häpna, rulla på och veckorna flyger förbi fortare än jag hinner minnas bilden av dig.
När det blir för mycket, som det är nu, så blir jag tvungen att stanna upp i ren panik. Då hinner jag se bilden av dig. Du är vacker, vackrast, och det gör ont. Lite för ont. Samtidigt som smärtan framkallar kärlek, saknad. Det är så svårt att känna efter, och känna att du faktiskt fanns för efter ett tag känns det bara som en dröm, en dröm som var för bra för att vara sann, därav utgången. Det är då jag river fram fotoalbumen bara för att konstatera det som faktiskt var. Ditt mörka vackra hår, mitt mörka hår. Dina blåa underbara ögon, mina gröna ögon.
Bilderna är så vattenskadade så man snart knappt kan urskilja vem som är vem.
Hjärtat slår så hårt i bröstet. Det skulle nog när som helst kunna hoppa ut.
Ibland önskar jag att det gjorde det.
