Ja, det var då inte igår.

Jag har liksom tappat det här med att blogga lite.
Knappt så att jag läser bloggar längre faktiskt.

Funderade på om jag skulle ta bort bloggen bara. På så sätt behöver man inte känna sig tvingad till att skriva något, ungefär som jag gör nu. Men - det skulle ju innebära att jag tar bort mer än två års känslor och framförallt bearbetning jag gjort under tiden. Har liksom inte riktigt hjärta till att radera. Allt.

Läste igenom allt denna morgon och jag kom uppriktigt tillbaka till samma rum, lyssnade på samma musik, såg samma tv, kände samma doft, skrev på samma tangenter i samma mörker och kände samma ständiga sorg och uppgivenhet.

Jag trodde aldrig jag skulle ta mig ur den sorg jag en gång fick uppleva. Allt från saknaden av min älskade mamma - till en kärlek som gick för långt och till slut bara gjorde skada. Två saker som till slut gjorde mig till en helt annan människa. Som gjorde att jag mer eller mindre tappade allt jag en gång var.

Jag är långt ifrån klar, men jag tacklar det på helt andra sätt nu. Trots små dippar då och då. Men det behövs. Man behöver ha tillfälliga dippar för att sedan kunna ta sig själv i kragen och resa sig.

Bloggen har varit ett sjukt välbehövligt verktyg för mig i alla dessa stunder. Och det är den fortfarande. Om så bara genom att läsa allt som skrivits genom åren. Men den behövs dock inte på samma sätt som då. För nu ser det annorlunda ut. Jag mår bättre och har släppt saker som drog ner mig.

Nu står jag alltså här. Bostadslös - men med en positiv inställning. Jag har kaffe, snus, ett jobb, fantastiska människor i min tillvara och framtidsplaner jag ser fram emot. Så i det stora hela så var det förstnämnda nästan ingenting egentligen.
 
Jag är jag - och jag behöver inte ändra mig eller vara något jag inte kan eller trivs med för någon annan.
Och jag duger faktiskt. Faktiskt.
Mer behövs inte.

Fridens!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0