.

Jag försvann ett tag. Hade inte riktigt lust eller ork. Men nu är jag här. Har egentligen inte riktigt lust eller ork nu heller men ännu mindre att göra..

Ser att det idag, bloggåterkomsten till ära, är 9 månader.
Det har snart gått ett år.
Vi har gått in på början av ett nytt år.
Utan dig.



Då kändes det som att jag skulle dö. Att jag aldrig någonsin skulle må bra igen, att jag aldrig någonsin skulle kunna acceptera din bortgång eller ens försöka. Vad jag än gjorde så var det jobbigt. Tråkigt. Ledsamt. Allt jag gjorde kopplade jag till dig.

Det är fortfarande inte bra. Det är fortfarande inte roligt att göra dom mesta sakerna jag gör. Men istället för att lägga mig ner och inte ens vilja försöka så gör jag det, försöker. Det är alltid jobbigt till en början, men sedan går det liksom över lite.

När jag stannar upp och tänker på dig så har det dock inte förändrats, alls egentligen. Som nu. Samma smärta, samma sorg, lika många tårar. Lika stor genomskärande tomhet.

Alltså. Jag slås av enorm häpnad varje gång jag tänker på det, dig, och inser att du är borta. Och jag slås av en ännu större häpnad över att jag fortfarande slås av häpnad. Ett brutalt uppvaknande - varje gång. Kommer jag någonsin kunna tänka på dig och förstå och acceptera?