9 MARS 2010

Love lives forever


Hm.. Vad säger man? Trött. På det mesta. Att vara pelaren. Den som "håller samman", den som svarar på frågor. Den som ständigt ler även fast jag egentligen bara vill ligga som en fremåring under täcket och gråta. Bägaren rinner sakta men säkert över och när den väl gjort det vet jag inte vad som händer. Jag vet inte vad jag tänker, vad jag säger, vad jag gör och hur jag mår. Det enda jag vet är att det inte är långt ifrån.

Ständigt nya problem. Finner den största lyckan men med den finner jag även den största tragedin. Det är min världsordning. Lycka finner olycka.


Och från ingenstans kommer människor man egentligen knappt visste existerade. Tusen frågor hit och dit, som att jag är den som vet allt. Jag vet inte allt. Jag vet långt ifrån allt. Det enda jag vet - det vet ni. Jag kan inte svara på allt, jag kan inte lösa allt, jag kan inte vara en telefonväxel. Det enda jag kan vara är mig själv, en människa som hjälper till så pass mycket jag bara kan med alla medel jag bara kan vilket inte är mycket i detta fall. Det skulle det inte vara för någon.


Jag älskar dig

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0