.

Du minns dagarna jag vaknade upp med ångesten som en stor böld i bröstet? Dom mornarna jag vaknade upp utan möjligheten att andas? Dom mornarna ögonen var tårfyllda innan jag ens hunnit öppna dom?

Idag är en sån dag.

En dag där saknaden av dig är enorm och lägger sig som en stor klump i min mage, i mitt bröst, får mitt hjärta att smärta som bara sorgen och saknaden av dig kan göra.
Det är så där så att man verkligen känner hur jävla orättvist allt är. Hur jävla mycket man bara skulle vilja ha dig här, bredvid en, prata med dig, känna din doft, kramas med dig. Samtidigt så känner man hur jävla ont det gör för att man inte kan göra det. Aldrig mer kommer jag få röra vid dig och jag hatar det.

Finns det en gud så hatar jag han/henne för att han/hon tog dig. Jag hatar det.




Jag förflyttas med jämna mellanrum, allt oftare, tillbaka till dina sista dagar i livet. Dina sista vakna timmar och dina nedsövda timmar. Dina lugna andetag, dina rossliga andetag. Ditt sista ord till mig..Din sista beröring och slutligen ditt sista andetag.

Sekunden du tog det kände jag det mamma. Jag kände att det var ditt sista andetag. Att du hade lämnat oss för något annat, något annat som jag absolut inte skulle vilja beröva dig efter dina jobbiga veckor men som jag på samma gång inte kan förmå mig att känna stillhet eller glädje över.

Du bara låg där. Helt stilla. I din fina rosa tröja. Med din hand i min hand. Och jag kände det.
Alla kände det när dom kom in rummet. Att nu är det över, nu är du borta.




Kom ihåg det här, Jag älskar dig