.

Sjuk igen. Halsjävla ont och yrhet som heter duga.
Hjärtesorg för min andra hälft, hjärtesorg för mig själv och hjärtesorg för oss.


Är det så här det ska vara? Man bygger upp någonting tillsammans, man förlitar sig på allt detta som känns så fantastiskt överjävla rätt och bra för att sedan komma till insikten att det inte var vad man trodde det var? Varför gör JAG så här?

Förlorad tillit till någon man älskat går sällan att reparera. Hur mycket man än vill, hur mycket man än försöker. Jag har velat, jag har försökt. God knows hur mycket jag försökt. Efter ett tag försvinner orken. Lusten inför allt. Kvar har vi då likgiltigheten, veligheten, även fast vi i slutändan vet vart vi är på väg och hur det kommer sluta. Men vi är för fega för att låta det ske. Vi har ju faktiskt byggt upp något, lagt ner mycket på att det skulle bli vad det en gång i tiden faktiskt var. Blir det någonsin så igen? I min mening, nej.

Varför velar du då Jenny?
Jag vet inte

Idag är ingen bra dag.

Urinvägsinfektion efter feber samt kräksjukevågen jag redan utstått.
Fyfan vad överjävla sur jag är nu

♫ Bruce Springsteen & The E Street Band – I'm On Fire
♫ Kim Larsen;Gasolin' – This Is My Life
♫ Neil Young – Heart Of Gold


Nu ska jag röka och sedan göra mig klar.
Ikväll nalkas jobb och jag är taggad!

♫ Fredrik Furu – Dagar & Nätter


Får rysningar. Jag har funnit min signaturlåt.

Skönt att mestadels av december samt början på januari gått åt till att vara sjuk på både min och Nickes front. Helt fantastiskt. Tycker lite synd om N som går runt på tårna i hopp om att inte bli sängliggandes i kräksjukan han också. Men, oddsen talar ju helt klart emot honom. Så efter den här rundan hoppas jag att vi kan ha ett friskt hushåll ett tag iallafall.


Första koppen kaffe sen i Onsdags morse, den var inte så där supergod faktiskt, ska nog hålla mig till colan..
Jobb ikväll med, andra passet på snart tio dagar, om inte mer..? Känns grymt skööönt!! Får se hur många tallrikar jag kan bära innan armen brister, känns som jag knappt kan hålla upp koppen just nu.



Nytt år nya möjligheter (vi kan ju kanske konstatera att 2010 kanske inte medförde det bästa. Samtidigt som det gjorde det) vilket jag hoppas stämmer. En ny händelse finns dock på agendan. Om det är bra eller anus får tiden avgöra. Just nu känns det bra iallafall och jag ser fram emot det. Nytt år, med goda vänner och min älskade underbara Nicke.

Det känns ganska bra i överlag. Det är jag glad för.



foto: tumblr.com

♫ Håkan Hellström – Vid protesfabrikens stängsel

Vid protesfabrikens stängsel
La du din hand på min axel
Och sa att livet var något enkelt
Men jag kunde inte hålla med dig

På en betonglagd äng stod vi
Du bad mig ta kärlek lätt som en vind
Men jag var så ung och dumdristig
Och tårarna rann ner för min kind

För vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar
Och vem vet hur länge vi har varandra
I en nedlagd hamnstad full av misstro och ohållbarhet
Mötte jag min kärlek

Det här är det enda jag gör idag.
För trött för annat.

Kräksjuka vs Jenny: 1-0

Lars Winnerbäck – För dig


Ett två tre fyra fem sex sju åtta nio tio

Så där ja

Jag försvann ett tag. Hade inte riktigt lust eller ork. Men nu är jag här. Har egentligen inte riktigt lust eller ork nu heller men ännu mindre att göra..

Ser att det idag, bloggåterkomsten till ära, är 9 månader.
Det har snart gått ett år.
Vi har gått in på början av ett nytt år.
Utan dig.



Då kändes det som att jag skulle dö. Att jag aldrig någonsin skulle må bra igen, att jag aldrig någonsin skulle kunna acceptera din bortgång eller ens försöka. Vad jag än gjorde så var det jobbigt. Tråkigt. Ledsamt. Allt jag gjorde kopplade jag till dig.

Det är fortfarande inte bra. Det är fortfarande inte roligt att göra dom mesta sakerna jag gör. Men istället för att lägga mig ner och inte ens vilja försöka så gör jag det, försöker. Det är alltid jobbigt till en början, men sedan går det liksom över lite.

När jag stannar upp och tänker på dig så har det dock inte förändrats, alls egentligen. Som nu. Samma smärta, samma sorg, lika många tårar. Lika stor genomskärande tomhet.

Alltså. Jag slås av enorm häpnad varje gång jag tänker på det, dig, och inser att du är borta. Och jag slås av en ännu större häpnad över att jag fortfarande slås av häpnad. Ett brutalt uppvaknande - varje gång. Kommer jag någonsin kunna tänka på dig och förstå och acceptera?