.

Jaha. Här var jag. Återigen.


Long time, på riktigt.


Vad vill jag med den här bloggen egentligen? Klart, det är ju alltid skönt att kanske kunna skriva sånt som du inte riktigt vet hur du ska säga. Men varför ska man dra sig för att säga det man egentligen tycker och tänker och känner? Bara för att man är rädd att det blir en olustig situation. Kanske är det för att det kanske är dags att släppa. Att folk ser det så. Återigen, kanske. Vad vet jag.

Det intrycket ges dock rätt ofta. Det kan ju bero på att folk tycker så. Det kan även bero på att jag kan vara ganska duktig på att ge ifrån mig ett sken av glädje, att jag hanterar det finfint och att det verkligen bara blir bättre med tiden. In real life. Fast så är det inte.

Jag har mina pissiga dagar. Oftare än vad jag har bra dagar. Jag känner mer för att ligga inne i soffan och slå huvudet i vardagsrumsbordet än att sitta ute i solen med vänner och hänga. Jag känner mer för att lyssna på sorglig musik än att lyssna på min vanliga musik. Och med sorglig menar jag patetisk. Istället för att gå ut och dricka vin med någon vän och chilla på en mysig uteservering så sätter jag mig hellre på min trästol och dricker ett glas vin och röker två paket cigg i min ensamhet.

Men det finns ju även dagar då det faktiskt känns rätt okej. Eller inte rätt okej, man kanske kan härda ut det lite mer. Fast oftast är det inte hela dagar. Kanske mer stunder. Dom känns rätt så långt borta nu.


Får nog förlita mig på det alla säger, trots att jag känner att jag motbevisat det ganska rejält, att det blir bättre med tiden. Har jag tur så blir det så. Å andra sidan så känns det som att jag faktiskt inte kan känna den lyckan jag tidigare gjort. Som att det inte är okej. Det är inte helt rätt att vara lycklig i sitationen som råder. I mitt hjärta känner jag dessutom att det inte går, hur mycket jag än skulle vilja så går det inte. Inte nu iallafall.


Så jag antar att jag besvarade min fråga där själv. Jag har bloggen för kunna ventilera med mig själv. Den enda jag egentligen kan ventilera med utan att låta sjuk. Och med dig, som alltid är i mitt huvud, och mitt hjärta och i min värld.

Idag är det morsdag. Första morsdagen utan dig, och först morsdgen utan en riktigt "gratulation".

Idag beger vi oss till Fränsta för ett besök hos världens bästa mamma med blommor och lite annat smått och gott. Jag längtar efter att få komma till dig, din lugna fina och underbara plats. Som dessutom kommer bli otroligt vacker.

Grattis på morsdag världens underbaraste mamma ♥

Dagarna går, känslorna är dom samma. Jag känner fortfarande sorgen ofantligt mycket, nu mer än någonsin. 52 dagar senare har det inte blivit till det bättre, endast till det sämre. Jag förstår fortfarande inte. Jag är fortfarande förbannad så inåt helvete förbannad och det utökar bara med dagarna. Min kropp och själ skriker mer och mer efter dig mamma, och jag kan inte förmå mig själv att sluta.


Without music life would not be fair - å andra sidan, är det någonsin rättvist? Egentligen?

50 dagar sedan du lämnade oss.

Jag tänder ditt ljus idag. All kärlek, nu och föralltid

44 dagar har nu gått sedan du gick bort, saknaden har varit lika stor varje dag. Jag älskar dig lilla mamma, föralltid ♥

Imorse när jag klev upp fick jag en uppenbarelse. På riktigt.
Niklas berättade att han hade vaknat under natten och hört mig säga Tack några gånger om, vilket var dina sista ord till mig, och att jag undertiden gestikulerat med händerna vilket isåfall kan tyda på att jag tecknade. Ut i luften. Mot väggen. Mot dig.

Svaret på alla mina frågor kom som en stor våg. Varför har jag kunnat sova så bra? Så djupt? Så fridfullt? Varför känner jag sån stor saknad så fort jag slår upp ögonen? Varför känner jag mig besviken, som att jag har haft mer att säga, mer att göra gentemot någon så fort jag slår upp ögonen? Varför brister jag ut i gråt den första hundradels sekunden jag slår upp ögonen?

Jo, det är ju för att du är med mig. Det är för att jag är med dig när jag sover mamma och jag vill inte vakna för jag vill inte att det ska ta slut, och så fort jag vaknar så har jag känt det undermedvetet men inte kunnat förklara det riktigt.

Jag har verkligen kollat mig omkring efter tecken på att du finns kvar, någonstans, på något sätt och har så innerligt velat känna det hundra-procentigt, och nu gör jag det. Nu VET jag att du finns kvar. Nu finns det en förklaring till allt.


Nu behöver jag inte gå runt och försöka greppa varenda liten grej, leta svar, leta tecken på din existens efter du gått bort. Nu vet jag ju, allt känns så uppenbart, så klart, hur har jag inte kunnat fatta innan? Nu behöver jag inte gå runt hela dagarna och hoppas och be om att få träffa dig igen, nu vet jag ju att du kommer till mig varje natt. Nu vet jag att vi fortfarande träffar varandra och jag kan släppa min oro i den mån som är möjlig.


Älskade lilla mamma, tack, tack, tack.

Igår åkte vi upp och hälsade på dig mamma, jag, Jonas & Niklas. Jag har ju inte varit där sedan vi begravde dig och det är ju snart 3 veckor sedan.. Vi stannade hos dig ganska länge och strosade runt litegrann på kyrkogården. Det är verkligen så hemskt att se att det inte bara är du som fick lämna din familj för tidigt, man vaknar liksom upp och inser lite att det inte bara drabbar en själv, utan att det faktiskt är hur många som helst som gått/går igenom samma sorg, saknad och smärta efter en familjemedlem/vän.


Jag var ju in på begravningsbyrån häromveckan och beställde din sten mamma, eller ja, inskriptionen och det resterande som du ville ha, duvan och det du vet? Så dom skulle ta den befintliga stenen och rengöra den lite och sedan ordna med ditt namn etc. Hon sa att hon skrev brådskande och i mina öron känns det som att det borde gå relativt fort iallafall, så fort som det kan gå ungefär. Men igår såg jag att dom inte hade hunnit hämta den ännu, vilket gör mig ganska osäker på om den då kommer hinna vara klar tills morsdag som jag hade hoppats..

Blommorna från begravningen, från alla dina vänner och gamla skolkamrater, från familjen, har dom också tagit bort. Gör dom verkligen det så fort? Eller det förstås, dom blir väl förstörda antar jag. Men det kändes ändå som igår vi gick med dig till din sista vila och när man väl kom dit igen så såg ingenting ut som det hade gjorde i ens tankar och minnen.

Nåväl, den kommer när den kommer och undertiden ska vi iallafall upp igen snart och plantera fina blommor så det blir lite färg och trevligt där så som du hade velat.


Det var så skönt att få sätta sig ner ensam och prata med dig igen mamma, samtidigt som det gjorde så ont att känna på jorden och förstå att du ligger där nere. Känslan av att bara kunna stryka bort ditt hår från pannan och hålla din hand blev bara starkare och idag känns den vart jag än går.

Det kommer bli så fint hos dig mamma, vi ska fixa så allt är precis som du hade velat. Så allt är jättefint, året om, så du, Axel & Kaisa har en fin viloplats.

Jag känner en sorts trygghet av att veta att du ligger med dom som betydde så enormt mycket för dig, jag tror att du är nöjd över vårat val av sista vilan och jag tror Axel & Kaisa också är det. Bara för att finna någon form av tröst så tänker jag på er tre tillsammans, utan smärta och att ni har fått återförenats. Så som du saknade dom.. Och så som du älskade dom, som syndes varenda gång du kollade på bilder på dom eller talade om dom.




Så som vi saknar dig.. Så som det syns i oss varje gång vi pratar om dig.
Så som vi älskar dig, och alltid alltid alltid kommer göra.

Så som jag varje kväll ber till gud att han ska ta hand om dig, att du ska trivas och att du ska vara fri från smärta och värk.

 

Jag älskar dig.




Saknaden är så stor.  Jag tänker på dig hela tiden och det gör så ont när sorgen och saknaden är så stor som den är. Jag försöker tänka på dig och tänka på dom fina stunderna vi haft och att vi faktiskt har haft världens bästa mamma, om inte så länge vi ville så en tag iallafall och förra veckan så log jag när jag tänkte på oss och det vi har varit med om, allt vi har gjort. Men nu har det ersatts av sorgen och smärtan och saknaden av dig återigen. Orättvisan i allt som har hänt och icke-accepterande.

Imorse kände jag en sån otrolig saknad av dig, jag ville så gärna träffa dig igen och krama dig, andas in din speciella doft och känna tryggheten dina kramar bringar. Jag ville åka upp till din grav och lämna lite fina blommor, mina brev och bara prata lite med dig en stund. Men då du inte ligger här i stan så är det inte möjligt för mig att göra hela tiden mamma.. 

Så jag tog istället med mig Nicole, uträttade lite ärenden på stan och köpte sedan en blomma till Hospice-personalen och åkte upp dit och hälsade på. Snacka om blandade känslor när man började närma sig huset. Visste inte om jag ville springa därifrån eller fortsätta gå och benen bara skakade på mig. Nervositeten var enorm, och varför vet jag inte. Kanske kan bero på att det var ju vårat "hem" den sista tiden. Det var där vi lattjade in på småtimmarna, där vi vakade över dig varje natt och där du tog ditt sista andetag..


När vi satt där inne och pratade med personalen så tänkte jag bara om och om igen på allt vi varit med om där inne. Alla känslor man fått känna som man aldrig någonsin har känt eller trott att man ska behöva känna. Hur våran familj växte sig starkare och skapade tightare band än vad vi haft tidigare.

Hur lycklig du var din sista vecka (din första vecka på Hospice även) vid medvetande då du såg alla dina barn samlade, spelade spel och hade rullstols-race. Du såg verkligen tillfreds med det som väntade dig, så länge du hade oss där. Så som sköterskan sa, så var det din enda önskan; Att din familj var vid din sida så länge som det var möjligt.

Och det var vi mamma, varje dag.


Att det kändes så längesedan sen vi gick i korridoren ner mot ditt rum, att sitta i biblioteket och dricka kaffe och att gå ut i rökrutan. Det känns som en evighet sedan men i själva verket är det bara 38 dagar sedan... För 40 dagar sedan gick vi i korridoren, helt nyvakna och yra och hämtade kaffe i köket, och såg ut som tvättäkta road-kills, utan att bry oss, utan att någon där brydde sig. Varför ska man göra det liksom? Det var ju vårat hem.


Finns det några människor på denna jord som är värda att hedras till tusen, tusen gånger om, så är det Hospice-personalen. Alla. Ni är underbara, ni är guld värda. Ni är från himlen sända. Er omsorg och erat omhändertagande av patienterna är häpnadsväckande. Jag förstår inte hur man kan, hur man klarar av att vara i ett rum, som vårat, och ändå hålla humöret uppe. Att göra allt ni bara kan för patienten, och inte bara denne, utan även alla anhöriga. Lugnet som infinner sig så fort man kommer in är obeskrivligt. Samma lugn möttes jag av idag, samma tillmötesgående underbara personal möttes jag av idag.

All min tacksamhet till er som gjorde min älskade mammas sista tid i livet till det bästa möjliga.






Och mamma, återigen så finns du alltid i mina tankar, jämt och ständigt. Jag älskar dig tills det inte går att älska mer och jag kommer föralltid minnas dig så som du var, vacker, omtänksam, fantastisk, super-mamma.

Helt helgen när jag har tänkt på dig, mamma, så har jag gråtit. Jag saknar dig värre än någonsin och jag kan inte sluta tänka på dig. Du är i mitt huvud och mitt hjärta konstant och det känns så tungt. Den tryckande känslan jag hade varje morgon har nu kommit tillbaka och tårarna bara sprutar så fort jag slår upp ögonen. Jag vill bara se dig igen, krama dig igen, säga att jag älskar dig mest av allt igen..

Jag vet inte vad jag ska göra för att komma till den punkten där jag kan acceptera och försöka gå vidare i den mån man gör trots det som inträffat. Jag vet inte vad jag ska göra för att tårarna ska sluta rinna.

Jag tänker på dig och ser min älskade mamma, vackraste finaste mamman i hela världen, och tänker bara om och om igen på hur mycket jag vill krama dig, hur det kändes och hur det skulle kännas att få göra det nu. Åka ut till dig och sätta sig på balkongen med en cigg och en kopp kaffe och bara snacka om alldagliga saker så som vi alltid gjorde.

Jag kan inte, alltså jag kan verkligen INTE ta till mig att jag aldrig mer kan få krama dig, prata med dig, se dig. Varför just du? Varför våran mamma?


Jag satt och ordnade fotoalbumen igår mamma, la iordning alla Jonas bilder i albumen som jag tänkte ge honom och jag såg verkligen på varenda bild hur du älskade alla oss. Din kärleksfulla blick är den som sitter djupast i mitt hjärta, men just nu får den inte mig att le, utan nu får den bara mig att gråta.

Jag finner ingen ro och någon form av accepterande för långt bort för ögat att nå.

Du är i mina tankar, varje dag, varje minut, varje sekund. Världens bästa, himlens vackraste♥

Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att du fanns kvar här bland oss mamma, varje dag, hela tiden. Häromdagen vaknade jag upp till den starkaste saknaden av dig hittills. Fick sånt sug att bara åka ut till dig och hälsa på så som jag alltid gjorde, tills jag kom på mig själv. Åh, det hade varit så mysigt nu när värmen är på väg att sätta sig på din balkong med en kopp kaffe och en cigg och bara surra så som vi alltid gjorde.

En vän sa till mig; Man vill prata med någon som kan berätta för en hur man ska ta sig igenom det, hur man ska hantera sorgen och saknaden, och egentligen är det personen man förlorat som man helst av allt vill ha råd av.

När jag tänker på personen jag skulle be om råd, eller personen jag skulle prata med om vad som helst så tänker jag på dig. Du har hjälpt mig så mycket med allt och jag har som sagt alltid kunnat förlita mig på att du ska ha dom rätta orden att säga. Hade du nu varit här hade du kunnat trösta mig och säga hur jag skulle göra, eller ja, försöka göra och jag skulle ta dom råden till mig och säkerligen må mycket bättre. Men nu är du inte det och jag känner mer och mer med tiden hur otroligt orättvist allt är.

Jag funderar varje dag på vart du nu kan vara och innerst inne så tror jag att det måste vara ett bra ställe. Att du nu är fri från all smärta du gick igenom sista tiden, all trötthet och all sorg. Jag vet att det jobbigaste för dig var att lämna oss, att se oss ledsna och inse att du aldrig mer skulle få se oss. Men mamma, det tror jag att du gör. För alla vi ser dig då och då, i våra drömmar och bland våra fotografier och minnet av dig kommer aldrig aldrig någonsin försvinna.

Du har gjort mig till den människan jag idag är, och jag vill påstå att du har gjort ett ganska bra jobb faktiskt. Jag ser dig i saker jag gör och jag älskar det. Mamma, min vackraste mamma. Du vet hur mycket vi älskar dig, och du vet hur det smärtade i oss också att veta att du skulle lämna oss. Men någonstans finner jag en trygghet i banden vi funnit mellan oss i familjen som vi inte kände till innan.

Jag har känt ett flertal gånger att ingenting kommer lösa sig, det finns ingenting som möjligtvis skulle käönnas bra eller göra saker bättre. Men jag känner nu att framtiden faktiskt ser rätt så ljus ut även fast den är utan dig, i kroppslig form. Du är med mig varje dag och jag likaså med dig.


Jag älskar dig mamma

Idag är det en månad sedan du lämnade oss och jag kan inte förstå hur fort tiden kan gå. En hel månad. Återigen så är känslorna så blandade och uppfattningen är helt skev. En månad, det låter så mycket mindre än vad det känns. Kan ju kanske vara att det pågick ganska intensivt i en månad innan du faktiskt gick bort som gör att det känns som så mycket längre. Sak samma. Tiden har gått och idag är det som sagt en månad.

Har faktiskt känt att jag kunnat koppla bort lite under dagarna som gått, att jag har kunnat fokusera på mitt jobb, flytten och allt därtill. Du har givetvis varit i mina tankar hela tiden mamma, men det har känts lite annorlunda när jag har tänkt på det. Det känns lite annorlunda nu när jag tänker på det.



Gråt inte för att jag är borta, glädjs åt att jag har funnits.


Jag försöker känna mig tillfreds med den tanken men det är svårt. Jag är otroligt tacksam för alla våra fina år tillsammans mamma, för all den kärlek och stöd du gett mig och framförallt för att du gett mig mina underbara, fantastiska och älskade syskon. Allt vi har gjort tillsammans kommer alltid finnas kvar som minnen och dom kan jag plocka fram när jag känner för det. Det kommer komma många saker i mitt och mina syskons liv som du kommer missa, men det har även funnits otroligt många saker som du varit med om och som du har format och även fast du inte finns här bland oss som du gjort tidigare så vill jag som sagt gärna tro att du ändå är med oss varje dag.

Jag vet att du gör det. Jag tror faktiskt att du kan ha lite att göra med mitt otroliga flyt jag har haft dom sista dagarna. Ja mamma, du hörde rätt. JAG har faktiskt haft FLYT för en gångs skull. Du är med hela tiden och hjälper mig att nå det jag strävar efter och jag känner att du fortfarande har oss under dina vingar. Det kommer du alltid ha.


Nu, en timme senare, så är det fortfarande en månad sedan du gick bort och jag har faktiskt inte gråtit idag. Jag har bara suttit här, skrivit om dig och till dig så som jag brukar göra, kollat upp mot himlen och sänt dig tusen tankar och all min kärlek.

Jag har tänt ljuset för dig mamma och det kommer vara tänt hela dagen. Jag vet att du ser mig och att du känner allt jag skriver om dig.


Himlens vackraste, jag älskar dig.