.

Det är för mig obegripligt hur man ska försöka vara något man inte är. Varför låtsas? För att det ska se bra ut inför alla andra eller för att man själv ska få någon slags bekräftelse på att man faktiskt inte är sjuk i huvudet?

För mig behöver du inte låtsas. Jag har sett ditt rätta jag från första början. Ditt falska, äckliga, vidriga - rätta jag.


Det är ingen som egentligen bett dig om någonting. Ingenting alls. Det var ingen som bad dig komma under sista tiden på Hospice, för alla visste varför du egentligen var där. För att gotta dig i andras olycka, andras olycka vilket är din jävla lycka. Ingen bad dig komma på begravningen, ingen bad dig delta i våran sorg. Våran genuina sorg som än idag är exakt likadan. Ingen bad dig låtsas vara ett jävla skit.

Så varför gör du det? Varför försöker du framstå som en "bra syster" som "finns där och stöttar" när du inte ens gör det?

Den enda person du någonsin har tänkt på förutom dina  föräldrar är dig själv, och så kommer det alltid förbli. Jag förstår att folk tycker att du är helt jävla bränd, för om sanningen ska fram så känner jag exakt samma jävla känsla och har tamejfan alltid gjort.

Å andra sidan så har jag kunnat hålla tillbaka min avsky för dig, just för MINA syskon, för att du även är deras syskon, men nu är det fan nog. När du till och med vänder ditt eget kött och blod ryggen, när du till och med försöker vända den ena mot den andra så har det gått för långt.

Mycket trodde jag om dig, mycket visste jag om dig, men det här hade jag aldrig förväntat mig.


Som jag sa till dig. Känns det bra att försöka smutskasta en död människa? Känner du dig hel och framförallt, kraftfull, av det? Karma, ta mig på orden. Gör du inte det så kan jag garantera att detta kommer du få tillbaka för ditt lilla jävla as!!!

Jag satt häromdagen och läste min tidning
en dag som så många förut.
O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som
en efter en har tatt slut

Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan

Och hon springer med fladdrande lockar
hon springer på taniga ben
o hon bönar och ber och hon hoppas och tror
att det inte ska vara för sent

Flickan är liten och hennes hår är så ljust
o hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig och kraxande svart
om en stund är den alldeles död

Men flickan, hon springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant

O hon springer med tindrande ögon
hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent

O jag började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett

För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar

O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent

Man kan inte bara vänta på att ödet ska ge en vad

man själv tycker sig förtjäna.

Man måste göra sig värd det, även om man själv

tycker att man gjort tillräckligt.

Du kanske har uppnått det du ville, men är du säker

på att du lärt dig läxan?

Sitter här, Lyssnar på Ben E. King - Stand by me och känner mig allmänt deprimerad. Vädret suger vilket innebär att jag har en halvseg kväll framför mig på jobbet. Kaffet har stått ett bra tag så det nästan intagit en grådaskig färg och smaken kan jag inte ens sätta ord på. Röksuget är fan större än någonsin och huvudet värker.

Alla andra kroppsdelar värker även i vanlig ordning. Så det kanske inte är helt tokigt med mig ändå då antar jag.



Åh, jag älskade verkligen den här filmen som liten..

Var idag och hälsade på mina syskon ute på Alnö för att kolla på systers katt, som för övrigt var den vackraste lilla skapelsen jag sett på år och dar, och hämtade lite prylar. Fick då höra av Nicole att hennes vän (så länge tillbaka jag kan minnas-vän) Jennifer hade varit förbi mammas grav och vattnat våra blommor. Kan inte ens med ord beskriva hur underbart snällt och betydelsefullt det var för mig, tack ♥


Handlingar som kan tyckas små i en del människors ögon kan vara bland dom största i andras ögon.




Bearbetningen har totalt stannat upp. Jag har nått en punkt där jag varken vill eller kan acceptera. Jag vet inte hur jag ska ta mig längre fram, det enda jag vet är att jag har varken viljan eller orken att fortsätta låtsas..


Allt gick så fort. Bara en månad från beskedet var du borta, och jag kan bara inte förstå varför det var just du som var tvungen att dö. Varför ingen annan? Varför MIN mamma, som hade hela livet framför sig och barn som behöver henne. Nu mer än någonsin.


Då jag fick beskedet om att du skulle gå bort så försökte jag hålla mig samlad, inför alla i familjen. Det gjorde så ont, så jävla ont, att komma in i rummet igen, se i din blick att du visste att jag visste och försöka hålla minen inför alla mina syskon och inte bara springa till dig och kasta mig i din famn och stortjuta, böna och be, om att du inte skulle lämna mig. För det ville jag göra.

Jag sa till mina syskon då beskedet hade nått dom att dom skulle försöka göra det bästa av deras sista tid med dig, att dom inte skulle känna några begränsningar alls och bara tala direkt från hjärtat. Oavsett om det var ledsamheter, kärlek eller om dom bara var förbannade. Jag ville verkligen att dom skulle få säga allt dom någonsin kan vilja säga till deras mamma. Och att du skulle veta, hur mycket du betydde för oss och hur mycket vi älskar dig, och alltid kommer göra.

Samtidigt som jag predikade om hur viktigt allt detta var, så gjorde jag totala motsatsen själv. Självklart så sa jag gång på gång på gång hur mycket du betydde, hur mycket du hade betytt och hur mycket du alltid kommer betyda, min kärlek till dig som alltid kommer vara oändlig - så som din kärlek till mig har varit.

Men jag var samtidigt väldigt reserverad då mina syskon var i rummet, grät egentligen inte då jag mest av allt ville gråta. Skämtade om saker då man egentligen bara kunnat sitta tyst och om jag nu började gråta så begränsade jag det så pass mycket jag bara kunde.


Du vet när jag la mig i sängen bakom dig, och höll om dig och strök dig över ryggen? Även fast jag kände allt på din kropp som jag tidigare inte känt, även fast jag verkligen kände sjukdomen så grät jag inte. Jag må ha snyftat till någon gång, men jag grät inte. Kanske var jag för avtrubbad efter all tid av "nu-är-det-nära" för att känna oro.. Kanske fann jag bara ett lugn av att bara få ligga bredvid min mamma, stryka dig över pannan precis som du gjort med mig  när jag varit sjuk och ändå känna att du kände, även fast du inte var i medvetet tillstånd.



Häromdagen var jag ute och gick med en vän. Jag försökte då förklara känslan jag har, ständigt. Ungfär som så här: "Det känns så långt borta men på samma gång så otroligt nära. Som att det nyss hände, samtidigt som det kan kännas som ett år sedan."

Hon sa: "Jenny, det är nog som så att det känns så långt borta för att saknaden vuxit sig så stor och så nära för att du minns."

Ja.. Så är det nog.

75 dagar har det gått idag. Med andra ord har jag förjävla mycket mer sorg och smärta att se fram emot.




Skulle jag ha kunnat så skulle jag ha gjort dig frisk, mamma. Skulle jag inte kunnat gjort det så skulle jag tagit din sjukdom och satt den i mig själv, mamma. Skulle jag på något sätt kunna föra dig tillbaka skulle jag göra det, oavsett vad priset skulle vara, mamma.

Jag är så rädd för att dom enda bilderna jag kommer ha kvar av dig i mitt minne är dom när du är sjuk. Dom "friska" känns så långt borta och varje gång jag försöker plocka fram dom så tar det stopp. Jag vet att du var den vackraste och det kommer jag aldrig glömma. För även när du var sjuk var du vacker, vackrast.

Jag är så rädd för att något mer ska hända någon jag älskar och som står mig nära, för ni har kommit att bli mitt allt genom denna tid. Dom jag älskar mest av allt i hela världen, som jag bryr mig mest om och uppskattar och aldrig någonsin skulle kunna byta ut, dom jag skulle kunna offra allt för att rädda, så som jag inte kunde rädda min mamma. Ni har all min kärlek och omsorg, nu och för alltid.


Men mest av allt är jag rädd för jag ska fortsätta vara rädd

Nej. Jag tror inte att hon kommer tillbaka...
Jag vet att hon inte kommer tillbaka även fast jag kan prata om hon som att hon fortfarande var här ibland oss som den människan hon alltid varit.

Det blir heller inte bättre med tiden. Inte ett dugg. För idag har det gått 74 dagar och smärtan är densamma. Sorgen är densamma och saknaden är värre.


Jag längtar, jag sörjer, jag saknar och jag förbannar. Samma person som jag i ett tidigare inlägg har förbannat. En person som en del tror på: Gud.

Å andra sidan så tror jag inte på honom och har heller aldrig gjort, så vem kan jag då förbanna? Rent spontant, dom som tror på honom. För hur kan man tro på en person som låter folk lida? Som låter folk fara illa och som rycker bort människor från deras familjer? Hur kommer det sig att folk blir religösa när dom finner sig själv i svårigheter och sjukdom? Tror dom verkligen att Gud kan hjälpa dom, om han inte har gjort det tidigare?

Om det nu hade funnits en gud, som nu skulle vara så god som alla säger, skulle inte han motverka att hemskheter sker? Eller måste man vara troende för att finna denna rättvisa och godhet? Måste jag be en bön? Är det så så är han nog inte så god från första början som alla vill påstå.

Jag förbannar även mig själv, just av den anledningen att jag förbannar folk för att ha en tro. Jag har som sagt aldrig haft och kommer nog aldrig ha en tro - förutom tron på den mänskliga kärleken, vilket kanske inte heller bär en genom allt, men mycket.




Varje dag är känslan densamma. Du är i mina tankar och mitt hjärta dygnet runt.
Jag saknar dig mamma, att prata med dig och få svaren bara du kunde ge.
Att känna din kärlek som var oändlig.

Jag saknar dig..

Ännu en arbetsdag avklarad vilket inkluderar engelskan som jag motvilligt kompletterade in på småtimmarna igår samt analyserade klart dessa otroliga dikter. Tills ett för att vara exakt.

En trött jag som mötte morgonen med andra ord och jag möttes dessutom av en liten försovning vilket resulterade i att köttbullsögonen från gårdagen satt kvar under hela lunchen. Fint.




Och nu då? Jo, Mer engelska. Lite musik. Lite kaffe och lite cola. För att inte glömma snusen. Den får jag absolut aldrig glömma. Allt detta i sängen. Underbart.

Du minns dagarna jag vaknade upp med ångesten som en stor böld i bröstet? Dom mornarna jag vaknade upp utan möjligheten att andas? Dom mornarna ögonen var tårfyllda innan jag ens hunnit öppna dom?

Idag är en sån dag.

En dag där saknaden av dig är enorm och lägger sig som en stor klump i min mage, i mitt bröst, får mitt hjärta att smärta som bara sorgen och saknaden av dig kan göra.
Det är så där så att man verkligen känner hur jävla orättvist allt är. Hur jävla mycket man bara skulle vilja ha dig här, bredvid en, prata med dig, känna din doft, kramas med dig. Samtidigt så känner man hur jävla ont det gör för att man inte kan göra det. Aldrig mer kommer jag få röra vid dig och jag hatar det.

Finns det en gud så hatar jag han/henne för att han/hon tog dig. Jag hatar det.




Jag förflyttas med jämna mellanrum, allt oftare, tillbaka till dina sista dagar i livet. Dina sista vakna timmar och dina nedsövda timmar. Dina lugna andetag, dina rossliga andetag. Ditt sista ord till mig..Din sista beröring och slutligen ditt sista andetag.

Sekunden du tog det kände jag det mamma. Jag kände att det var ditt sista andetag. Att du hade lämnat oss för något annat, något annat som jag absolut inte skulle vilja beröva dig efter dina jobbiga veckor men som jag på samma gång inte kan förmå mig att känna stillhet eller glädje över.

Du bara låg där. Helt stilla. I din fina rosa tröja. Med din hand i min hand. Och jag kände det.
Alla kände det när dom kom in rummet. Att nu är det över, nu är du borta.




Kom ihåg det här, Jag älskar dig

Jahapp. Här går tiden men själv springer man inte med. Typ. Fick en smärre chock när jag insåg att det var den 14 Juni idag, redan.. Känns som det nyss var Mars, April. Långt ifrån inställd på sommaren egentligen trots att man jobbar dom beryktade sommartimmarna och i sommartrycket.

Men snart är det semester iallafall och då kanske man kan få känna på sommaren och koppla av och njuta lite. Ser verkligen fram emot heeeela (!!?) tio dagars ledighet.


Jag har ett bra liv. Jag har mina drömmar som jag ska förverkliga och jag har mina mål jag strävar efter. Och oavsett hur cheesy det här som jag ska skriva nu faktiskt låter så är det dagens sanning. Jag har även min kärlek, den största och bästa kärleken i mitt liv. Som jag kan vara mig själv helt och hållet med och som fortfarande ger mig fjärilar i magen bara av att tänka på honom. Han som jag vaknar upp bredvid varje morgon, han som gör mig lycklig varje dag, han som är vackrast i världen, och han som jag aldrig vill sluta säga att jag älskar.


Man ska inte klaga..


Cheerio!

Sen förflyttar vi oss till sovrummet

För att sedan förflyttas till Niklas lilla projekt "mys-hörnan"

 

Och sedan in till badrummet där det idag råder tvätt-mania och som förövrigt är my favourite area i lägan!

 

 

 

För att sedan sluta framför denna retsamma presang som väntar på att bli öppnad så fort Niklas kommer hem från matchen...

 

 

Annars då? Mjorå. Trallar på med Engelskan, dricker kaffe och lyssnar på Coolio.
Ocoolt kan ni tycka, fräsigt kan jag tycka.

Jag känner mig som en ganska bra flickvän (för det mesta)

---

Och anledningen till att jag kan vara det är för att jag har en förträfflig pojkvän. Above förträfflig faktiskt om jag får be.

I och med ihopflyttningen så har jag fått en fördubblad garderob. Förstår ni hur stor den har blivit?! Helt galet. Jag har kläder i överflöd och det är egentligen bara hans kläder jag använder. Han har ju preciis dom kläder jag gillar, och dom är verkligen i den perfeekta storleken. Lite halvslappt, mysigt, sköna tyger och fina tryck.

Men det är inte bara kläderna och det faktumet att han faktiskt inte bryr sig om att jag nallar dom varje dag (förhoppningsvis? *orolig*) som gör han bra. Utan det är även hans underbara och omtänksamma personlighet. Jag har nog aldrig träffat en snällare person än han. Helt ärligt. Och att han är snygg som få och jävligt bra på att massera är ju faktiskt bara ett plus i kanten.


Nu sitter han på jobbet och har en presang till mig, en sluta-röka-presang. Hur bra är inte det?!

Jo det ska jag tala om för er. Bäst.

And. I. Love. It.


Och om 13 dagar ska vi åka till hufvudstaden för massa shopping! Och även ett besök på Gröna Lund. Och väl där så ska han åka ALLA karuseller med mig. Det har han lovat. Även fast han är höjdrädd.



Och pga allt jag skrivit ovan så skrev jag en egenkomponerad kärleksdikt till honom idag. Nästan så jag blev tårögd själv.


Nu ska jag lyssna på Salem Al Fakir och INTE röka.
Ibland förvånar man sig själv

Då ska vi se.. Andra dagen utan cigaretter - check!
Kan kanske dock inte checka den än då jag faktiskt i princip nyss vaknat.. Men jag kommer ju inte röka idag, så egentligen är det lite färdig-checkat redan.

Förövrigt så känns det som att det kommer gå bra. Iallafall ett tag. Tills jag ska sluta med snusen också. Det kan bli en pärs. Som jag kanske inte riktigt är redo för än. Så den tar jag när den kommer, förhoppningsvis nästa år.



Gårdagen var extremt deprimerande. Allt var fel. Exakt allt. Vad det berodde på vet jag inte. Kanske att det mesta faktiskt känns fel.. Men det är saker som bara jag kan ändra på och det är som sagt upp till mig att göra en ändring, ingen annan. Som Stallone säger så vist; "The world wont meet you half way, if you want something, you have to go and get it" Så det får bli lite av min riktning nu. Hurvida det kommer gå bra eller inte är en annan fråga.


Var uppe på Hospice och hälsade på igår. Kan bli lite av my hangout-place det där. Jag saknar det. Jag saknar personalen, jag saknar lokalerna, jag saknar den inre friden som skapades så fort man klev in. Jag saknar tryggheten och omtänksamheten och framförallt saknar jag min mamma. När man sitter där inne tas man tillbaka till våra dagar som vi spenderade där och jag kunde ju inte annat än att säga till personalen att det måste ha blivit förbaskat tyst när vi flyttade. Svar ja. Inte så konstigt kan tänkas.


Idag ska jag uträtta massa ärenden och vara en viktig och duktig människa.

Första morgonen utan cigaretter (igen) och det känns förträffligt ..oroligt.

Förra gången jag slutade röka så slutade jag faktiskt riktigt fort och jag höll mig otroligt länge,för att vara jag. Det var ingen som hade kunnat tippa det tror jag, inte ens jag själv. Men som sagt, det gick förvånansvärt bra och snabbt och jag mådde bra av det och folk i min närhet tyckte ju givetvis att det var mycket bättre. Men så hände det ju lite saker i livet och jag fick ett återfall som heter duga.

Istället för att röka den mängd jag gjort tidigare började jag röka mer än någonsin och det resulterade i ca ett, ett och ett halvt paket om dagen och det mina vänner är väl ändå inte alltför hälsosamt? The main reason för att jag slutade röka första gången var ju faktiskt för mamma. Just det att det kändes så respektlöst att ställa sig och tända en cigarett inför henne som var i den situation hon var och inte bry sig om det. Det kändes fel och äckligt. Så varför började jag igen? Jo. Jag var en väldigt svag människa när jag var där jag var. Jag vet, jättedålig ursäkt, skylla på situationen och inte sig själv. Men det var faktiskt så.

En cigarett får mig att lugna ner mig som jag inte kan göra med annat. En cigarett har hållt mig sällskap genom allt som har hänt och jag har inte varit redo för att sluta. Jag har inte trott att jag har kunnat då nervtrådarna legat utanpå kroppen och inte inuti.

Men så är det ju som så att jag har hållt min mamma sällskap under dom här dagarna, sett hur hon försvunnit bit för bit (det var ju inte pga cigaretterna, men det kan ju ha varit en bidragande orsak och i vilket fall så gjorde det ju inte henne bättre) och fortsatt röka under tiden utan att fatta hur mycket jag gör med mig själv och var det inte tillräcklig anledning då så är det väl verkligen det nu?

Puckat kan tyckas att sluta röka för henne, sedan börja igen när hon mår som sämst och när cancern tar ut sin rätt och för att sedan när hon gått bort röka mer än någonsin. Men jag försöker mig iallafall på att sluta nu igen, och tar mig modet till det även fast jag kanske inte riktigt känner mig i fas med beslutet.

Det kommer gå bra.. Det kommer gå bra.. Det kommer gå bra.. Det kommer gå bra..

Och om inte annat så är det väl bäst av tre?

Ligger i sängen och lyssnar på Ted Gärdestad och dricker svart kaffe istället för med mjölk i brist på sådant i hemmet. Och i brist på ork. Patetiskt, eller hur. Ja, idag är jag patetisk. Känner inte för att vara något annat heller, för idag är en sån där dag, när man vaknar upp och har svårt att andas, när gråten ligger nära och kommer närmre för varje andetag och cigaretterna blir ett jävla bra substitut för något som jag egentligen inte har en aning om vad det är.

Solen har ju utan tvekan hittat fram, men faktumet att sundsvall är en endaste jävla orkan kvarstår ju. Förjävla tråkigt om jag får säga det själv. Sen är det dessutom ännu tråkigare att solen inte kommer titta fram utanför oss på heela sommaren då vi har fyrtio underbara björkar som täcker. Men hey, man är väl inte den som är den. Jag kan göra exakt som jag gjorde här i veckan, flyttade ner hela utebordet med dator och hela kittet nästan ner på trottoaren där solen ville ligga och steka. Jackpot!!

Gårdagen var fin. Hade en liten mysstund för dig då det var din månadsdag. Ditt ljus stog återigen tänt bredvid dina fina tavlor och det var lika vackert som det alltid är. ♥

(Utöver det blev det grillat lamm, rödvin, margaritas, seve fournier, hårförlängning och slingning och en hel del surr!)


Fin dag, fin kväll.

Två månader har nu gått sedan du lämnade oss

.....


oh, let's go back to the start