.

Life - not that much to say,
we start, we struggle we go away but
Death - couldn't be more true,
now everything you're telling me,
is everything I want to say to you
Life - I know, it isn't fair but ,
believe it or not,
we're here to stay and
Death - Is for us tomorrow,
bring your thoughts and bring your sorrow


And Life is a dangerous thing,
you can suddenly die,
you are under the wings of
Death - it's just a thing to remember
from the beginning of the year
to snowy Christmas in December
Life - Keeps us under the roof of God,
keeps under the claws of
Death - until the day you die,
you will go on searching but you will never know why

Nu har det snart gått en vecka sedan vi begravde dig. Det är helt sjukt. Det känns inte som det. Snarare som att vi skulle begrava dig imorgon. Och även fast det nu är 26 dagar sedan du gick bort så känns mornarna exakt lika förjävliga, tårarna fortsätter rinna & hjärnan och hjärtat kan inte ta till sig det som hänt.

Det gör fortfarande sådär extremt ont att vakna och kliva upp ur sängen varje morgon med tungt huvud och min "braiga sömn" tog semester. Hela veckan har jag vaknat upp till och från, kallsvettig som en idiot och gråtfärdig, för att några gånger vakna snyftandes och inte kunna somna om.

Ingenting är som det någonsin varit och kommer aldrig vara och det är en känsla man känner från att man vaknar till att man går och lägger sig och däremellan då man vaknar upp då och då.



Mamma.. Jag saknar dig, varenda eviga minut. Jag vet inte vad jag ska göra utan dig. Jag kan fortfarande inte förstå det som hänt och vet inte vad jag ska göra för att det ska sjunka in. Jag är medveten om det och om inte annat så säger sorgen som smärtar inom mig det mesta. Jag vill bara att du kommer tillbaka.. Kom tillbaka och var den underbara mamman som jag växt upp med, som bara du kan vara. Varenda dag har blivit en kamp, varenda minut känns som en timme, alla leenden jag tvingar fram är just det; framtvingade.

Ord kan inte beskriva hur mycket jag älskar dig, hur mycket du har betytt för mig, pappa, jonas, nicole, pierre, kevin, rogert, alla. Du har varit allas nummer ett från dag ett och jag kommer aldrig aldrig aldrig glömma ditt stöd, din hjälp, din kärlek, din vänskap, ditt leende. Min mamma.


Jag hoppas du vet om allt det här. Att du på något sätt, vart du än nu är, kan se det. Att du fortfarande känner vår kärlek så som jag känner din kärlek. Att du aldrig någonsin glömmer oss, så som vi aldrig någonsin kommer glömma dig och att du till slut mår bra.. Älskade älskade finaste mamma.

Älskade, finaste du..

Ju mer dagar som gick, ju mer trodde jag att man skulle hinna ikapp. Att man skulle förstå och kanske bit för bit börja läka, acceptera saknaden och på något sätt förstå det som hänt. Men jag gör inte det. Jag står still på samma ruta och trampar runt i resterna av vårat liv. Skjuter upp sånt som behöver göras för att jag inte orkar ta itu med det, känslorna, minnena och slutsatsen av det jag genomför. Det blir definitivt. Det blev redan definitivt iom begravningen, just därför blir det bara jobbigare nu..

Jag har iallafall beställt din gravsten. Det enda önskemålet du hade och det enda du var medveten om kommer du få. Den kommer bli så fin mamma, med duvan och hjärtat.. Förhoppningsvis hinner den komma ganska snart så vi kan åka upp och hälsa på dig och se ditt namn där. Jag har handlat massa fina grejer till din plats, ett hjärta ligger redan där men det är snart morsdag och jag har köpt ännu en sten till dig och har dessutom hittat en jättefin ängel som vi tänkte lägga där. Det kommer vara så fint med blommor där hela tiden, och till sommaren ska vi plantera massa grejer, så du trivs.

Varenda morgon är den andra lik. Idag vaknar man återigen upp till saknaden och smärtan. Jag som tidigare har skrivit att jag sover bra kan mest bara skratta åt det nu så här i efterhand. Hela natten har jag legat och vridit och vänt på mig, vaknat upp stup i kvarten med världens orosklumpo i magen som fortfarande inte har försvunnit..

Vetskapen av att du "är på ett bättre ställe nu" ger mig ingen tröst för över huvudtaget. Kanske kommer det att göra det senare, men det ser jag inte heller skymten nu. Det enda jag ser är dig. Hur du var och hur du kommer förbli i mitt hjärta och i mitt minne.


Jag ska göra dig stolt mamma, jag ska göra allt som du hade velat och jag ska göra det så som du gjorde det. Jag ska finnas där för mina syskon varenda eviga dag och göra allt jag kan för att lindra deras smärta, deras sorg och deras saknad.

Och jag ska en dag kunna tänka på dig och le, tänka på hur bra du har det i himlen och vara glad över den tiden vi fick med dig istället för att vara förbittrad och ledsen över all tid vi kunde ha haft med dig.

Requiescat in pace

I walked across an empty land
I knew the pathway like the back of my hand
I felt the earth beneath my feet
Sat by the river and it made me complete

Oh simple thing, where have you gone?
I'm getting old and I need something to rely on
So tell me when you're gonna let me in
I'm getting tired and I need somewhere to begin

So if you have a minute why don't we go
Talk about it somewhere only we know?
This couldn't be the end of everything
So why don't we go


This couldn't be the end of everything
So why don't we go
Somewhere only we know?

I’m trying to wash of the stains,
try not to think about the pain
I know I’ve got no place to hide,
God knows the times that I tried

Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker att inte tänka på det, hur mycket jag än försöker ha trevligt i sällskapet jag för stunden är med, det spelar ingen roll om det är något jag i vanliga fall tycker om att göra. Ingenting spelar någon roll utan dig. Det gör verkligen inte det.

För jag gör faktiskt det, försöker. Varje dag försöker jag ta mig igenom utan dig. Varje dag


För att inte glömma så blir jag dessutom mer och mer osäker för varje dag som går, gällande allt. Mer och mer förbannad, helt jävla förbittrad och totalt rabiat. Jag kan lika gärna ha eller vara utan, för mig kvittar det.

Fyfan vilket mörker. Ser verkligen ingenting. Vill inte ens se något. Att ens försöka vara trevlig, ha trevligt känns så omöjligt och så otroligt ansträngande så istället sitter jag här och lyssnar på Keane och dricker min bira.


Jag vill bara att du kommer tillbaka, att allt blir som förut och att all denna smärta och sorg bara försvinner och känns som en dålig dröm.





Jag kommer alltid älska dig

Min första dag utan dig och denna morgon var ingen annan lik. Paniken jag tidigare har känt varje morgon är fortfarande kvar, värre om nu möjligt, tårarna bränner lika kraftigt under ögonlocken första sekunden man inser att man faktiskt har vaknat upp och vad man har vaknat upp till, vad man inte vaknar upp till..


När vi åkte hem igår kändes det extremt vemodigt. Jag ville inte lämna dig. Jag hade gott och väl kunnat satt mig bredvid dig och vägrat kliva upp. Jag ville verkligen inte, mamma. Jag vill fortfarande inte. En del av mig kunde andas ut då det var över. Andra delen av mig ville bara skrika med all kraft som fanns kvar att du skulle komma tillbaka


Jag vet att du såg oss igår, mamma. Du såg vilka som var där, alla fina blommor du hade fått och du hörde alla fina sånger och melodier. Du såg oss gå efter din kista och från att vara iskallt och blåsigt så gav du oss solen som helt plötsligt brände i ryggen när vi gick grusvägen till din sista vila.


När jag och Kevin gick fram, tillsammans, och släppte ner våra blommor till dig så sa vi båda två till varandra att mamma hade älskat alla dessa blommor. Det hade du verkligen. Det gör du verkligen.


Det var så fint mamma, av det jag minns.



Jag älskar dig, nu och för alltid!

 

 

 

 

 

Idag var jag hemma hos dig för sista gången.. Satt på golvet i ditt kök, kopplade in småhögtalarna till telefonen och poppade musik medans vi snackade om våra minnen av dig.

Det kändes lite som förr i tiden, om man bortser från det faktumet att vi som sagt satt på golvet och fick smutta på iskallt statiolkaffe i brist på kaffekokare..


Men återigen kommer saknaden, sorgen, smärtan och orättvisan. Det blir inte bättre än så här. Du kommer inte tillbaka i din gamla form. Men å andra sidan kommer du aldrig heller försvinna, för våra minnen av dig bär vi med oss hela livet, vart vi än är, vart du än är.


Jag älskar dig

Jah.. Här igen. Med ca 30 minuters uppehåll.


Vet inte varför jag skriver igen. Men hellre det än att tänka på det och inte göra något av tankarna.

My hands are tired and my heart aches


Kommer ihåg alla gånger du försökte lära mig göra din speciella sås från scratch.. Det gick inge vidare, huh? Nej.. Det gjorde ju inte det. När jag flyttade hemifrån så försökte jag, tamejfan varje dag, för att få den perfekta såsen så som du gjorde den men det gick banne mig inte!

"Hur mycket ska jag ha i egentligen?"
"Äeh.. Du får ju gå på känslan"
"Amen...... Ungefär??"
"Som sagt Jenny, du får gå på känslan. Du lär dig med tiden"


Eller som alla gånger du kom hem till mig med matlådor då man bodde på Östermalm och tyckte att spriten var viktigare att lägga pengar på än mat..

Lilla söta mamma. Du gjorde så mycket för mig. För alla oss och du var alltid glad över att kunna hjälpa till. Tusan vad jag saknar dig och ditt sätt att vara. Dina små fnissningar till mina misslyckade försök i köket. Ditt enorma leendé när du insåg att du kunde retas med en bakisapa som man var.

Åh.. Jag fick plötsligt ett leendé själv på mina läppar när jag tänkte tillbaka. Du är så fin, så underbar, så otrolig. Jag glömmer dig aldrig, jag glömmer aldrig våra minnen och jag älskar dig nu och föralltid, finaste finaste du

♥

Jag har inte haft några större problem att somna om nätterna, jag har heller inte haft några större problem att sova gott om nätterna sedan du försvann. Jag vaknar alltid upp och känner mig utvilad, men ledsen till tusen. För varje natt hälsar du på och det är underbart. Varje morgon vaknar jag dock, utan dig och det känns som allt slås till bitar igen.


Imorgon är dagen. Min sista dag med dig. Jag vill inte..
Jag vill bara att du kommer tillbaka. Snälla.. Kom tillbaka

Jag älskar dig så

Mamma är alltid mamma, vart hon än finns..


Älskade finaste du. Idag har varit en ganska fin dag och jag har tagit mig an en hel del. Du har dock inte lämnat mina tankar för en sekund. Det börjar närma sig och jag känner mig mer och mer panikslagen. Jag förstår mer och mer vad som har hänt och vad som kommer hända, tror jag åtminstonde. Känslan jag har går inte att förklara på annat sätt.

Imorgon är det Torsdag, efter det är det Fredag då vi ska begrava dig älskade mamma. Därefter är det Lördag och det är då det börjar. Mitt liv utan dig.

Helt plötsligt fick jag slut på luft, ord och ork.

Jag har förmodligen världens bästa pojkvän. Alltså på alla sätt och vis. Det är egentligen makalöst hur underbar han är. Jag blir ungefär lika förbluffad varje gång han gör något av sina alltid lika finurliga knep.

Igår var min namnsdag. Jag var ledig. Bjöd därför ut min kära sambo på lunch för att väl där framme märka att han har smugit med sig ett paket under hela promenaden som han sedan gav mig när vi satt oss. Fattade inte alls hur jag hade kunnat missa det? Öppnade paketet och där i låg en superfin tröja som jag dagarna innan suttit och surrat om att jag ville ha. Han lyckades hitta den, den exakta storleken och den exakta färgen (fanns nämligen en som var snarlik som dom flesta hade kunnat råka förväxla)

Han är bäst helt enkelt.


Jag har förmodligen årets bästa vänner med. Ni vet vilka ni är.
Jämt och ständigt, vått och torrt, vänner eller ovänner - vi hittar alltid tillbaka till varandra och axlarna finns alltid att luta sig mot.

I en situtation som denna märker man vilka man egentligen kan förlita sig på och räkna med. Tråkigt nog är det inte lika många som man kanske hade trott, men som det gamla och ingrodda talesättet - det handlar inte om kvantitet, det handlar om kvalitet. Ni är lätt bäst.


Utan er, som jag nämnt ovan, så skulle jag verkligen inte vara någonting.
Även fast jag för tillfället kanske kan vara bland det tråkigaste sällskapet någonsin som egentligen är så långt borta från sällskapet man kan vara samtidigt som man är närvarande då och då, så finns ni där. Ni är värda så mycket..

Kärlek till er ♥

Svar till dig utan namn....

Det här är min ventilering. Jag vet inte om du kanske har gått igenom samma sak och har uppsökt psykolog för din sorg? Fine om det fungerar/fungerade för dig,  men det är inget jag känner för att göra. Alternativet finns där om jag nu skulle vilja och jo, jag har försökt under tiden min mamma var sjuk. Men att prata med en helt främmande människa om en sorg som egentligen inte går att beskriva i tal (för mig personligen) känns så långt borta så jag tackar vänligt men bestämt nej till det.


Att kunna skriva om min mamma i min blogg är min tröst. Att kunna skriva ner hur hon var och hur hon kändes gör att det kan kännas någorlunda iallafall för stunden.


Min mamma var världens bästa mamma, så självklart är jag i den största sorg en människa kan tänkas befinna sig i. Självklart skriver jag om henne för att folk ska veta vilken underbar människa hon var. Självklart skriver jag om hur jag mår i MIN blogg och det som händer vilket oftast endast resulterar i att jag skriver om henne då jag förlorade henne för 17 dagar  sedan och kanske inte riiiiktigt känner för att skriva om vilken rolig dag jag har haft och vilka fina grejer jag köpt och vad jag har för förträffliga planer för helgen.


Grejen här är att alla är vi olika. Alla kanske inte mår bättre av att "ventilera" i tal med en främmande människa som visserligen är utbildad inom området. En del kanske trivs bättre med att göra som jag, skriva om det och genom det försöka bearbeta det i den mån det går under tiden som rår.


Återigen, alla är vi olika.

Åh vad skönt det är att vakna upp till varenda eviga pissjävlamorgon, underbart, verkligen!!

Varför skulle du lämna oss här hela ensamma? Så att jag kan vakna varje morgon och känna att luften saknas, att jag har funnit mycket men förlorat ännu mer och känna mig genomtrött, på allt?


"Det blir bättre med tiden"
Helt ärligt tror jag bara att det är en massa jävla skitsnack. För det blir inte bättre, inte för mig iallafall. Det spelar egentligen ingen roll vad jag får höra, för det är ju jag som lever mitt liv, lever i det som har hänt och försöker mitt bästa för att hantera det. Men jag når som sagt inga jävla framsteg. Det blir bara motigare med tiden och jag kommer bara fram till det oundvikliga gång på gång; du är borta.

Ju mer dagar som går, ju mer saknar jag dig. Desto ondare gör det och hopplösheten kryper på mer och mer.

17 dagar sedan jag fick träffa dig sista gången. 17 dagar utan att jag ens vet vart du är..


3 dagar kvar tills jag ska säga mitt sista hejdå till dig, mamma. Det kommer göra så ont och med tiden blir jag mer och mer tveksam till om jag ens kommer klara mig genom det. Om jag ens vill klara mig genom det.

Jag vill bara vara med dig. Inget annat. Jag vill vakna varje morgon och känna så som jag gjorde förut. Men nej, inget är som förut och det kommer aldrig bli och i ärlighetens namn så är jag livrädd.

Ytterligare en dag. 16 dagar för att vara exakt.

Återigen har det knappt gått en minut utan att jag har tänkt på dig.
Jag vet att jag tidigare har skrivit (säkerligen tusen gånger vid det här laget) att du alltid var den som stöttade mig, att ditt hem var en fristad för mig. Men jag kommer verkligen på det igen om och om och om och om och om igen och kan inte sluta tänka på det. Jag känner mig så jävla övergiven och ensam utan dig och din kärlek vid min sida. Ska jag behöva gå igenom hela mitt liv utan dig? Ska jag behöva gå vidare mot hela mitt liv utan dig?

Mamma.. Fina lilla, söta, älskade mamma.. Jag kommer aldrig ta mig genom det här. Jag ser inte ett ljus så långt ögat kan nå och alla saker som är "bra" känns inte så bra. För alla dom sakerna kommer jag genomföra utan dig. Jag vill inte genomföra någonting utan dig. Jag vill inte vara lämnad här ensam. Jag vill inte ligga och gråta hela dagarna och inte känna hopp inför något alls.

Livsglädjen man förut hade känns så långt borta. Ingenting betyder egentligen utan dig.


Fint. Vi fick den nya lägenheten. Egentligen skulle jag bli skitglad, alltså, helt tokigt glad och missförstå mig rätt - jag är glad. Men då kommer jag på att du kommer ju aldrig hälsa på mig i våran nya fina lägenhet.


Jag känner mig som en femåring som tappat bort sina föräldrar i en köpcentrum. Som bara springer runt runt, gråtandes och panikslagen för att jag är ensam. Det är precis det jag gör. Utåt kanske jag inte gråter dagarna i ända, men inombords skriker jag, gråter, är förbannad.


Du var det finaste som fanns på denna jord. Min kärlek till dig är obeskrivlig och din kärlek till oss var underbar. Det är därför det känns så förjävligt att du nu är borta. Jag kommer inte finna den kärleken någon annanstans. Aldrig.

Och ja, det är klart att jag minns henne, att jag alltid kommer minnas henne, att hon alltid kommer finnas i mitt hjärta och kärleken aldrig kommer försvinna. Det betyder inte att det är lättare att ta till sig eller förstå rättvisan i det som har hänt.

Gårdagen var rätt ok, även fast man långt ifrån är pepp. Tack alla som var med och förgyllde den dåe, och tack som fan till dig - spriten!!



Fem dagar kvar.. Fem dagar tills jag ska säga mitt sista hejdå till dig, älskade mamma.

Jag drömmer om dig varje natt. Alla möjliga drömmar och du är så vacker. Du ser ut som du en gång i tiden gjorde och du är precis den du alltid varit, världens bästa och underbaraste.

Vi satt och pratade om gamla minnen vi hade med dig igår och mitt i tårarna kom det många leendén också. Du hade en positiv och glad inställning till allt som verkligen smittade av sig. Spelar ingen roll om man hade världens dåligaste dag så försvann det så fort man kom in till dig. Ditt leende spred sig över hela lägenheten och man mådde bra igen.

Dina sista leendén under din sista tid var dom som var vackrast. När jag tänker tillbaka på hur vi alla satt och skämtade och skrattade på under tiden även fast du mådde dåligt och hade så otroligt ont så blir jag helt varm inombords, för du tappade aldrig hoppet och du tappade aldrig humöret. Visst att du kanske hade svackor, men vem har inte det liksom? Du slutade aldrig le och du slutade aldrig skratta och det är det viktigaste. Till och med när du hade gått bort så hade du ett leendé på läpparna och det var så fint.

Ditt leende var mitt bästa.


Återigen så är verklighetsuppfattningen otroligt skev. För att vara väl medveten om det ena sekunden till att bli förbannad och totalt okontrollerad andra och helt och hållet bli tvungen att intala sig själv att det har hänt.


Älskade älskade lilla mamma. Snälla stanna vid min sida så länge jag lever. Hjälp mig på vägen in i framtiden och sluta aldrig hälsa på i mina drömmar.

Jag ska bära med mig ditt leendé så länge jag lever, jag ska bära med mig minnet av dig på vägen in i framtiden och jag ska aldrig någonsin sluta drömma om dig. Aldrig.

Återigen har ännu en dag gått. Redan Fredag. Fattar inte hur tiden kan fortsätta gå. Varför inte allt bara stannar upp så som man vill. Så som jag skrivit förut.

Jag tänker på dig hela tiden. Jag saknar dig hela tiden. Jag vet emellanåt inte ens vad jag tänker egentligen, men jag bara gör det. Bilder av dig. Minnen, saker vi har gjort, saker vi har sagt, saker vi har skrattat åt. Kläder du burit, mat du har lagat, ditt hår..Ditt vackra fina hår du hade innan du blev sjuk. Din doft. Den underbaraste i hela världen. Dina små fina händer, med dom fina, alltid lika fina naglar som jag minns att jag drömde om att ha när jag var liten. Bilder av dig när du hade satt upp ditt hår lite struligt i din älskade hårklämma, som jag förövrig bär i princip varje dag nu. Bilder av dig när du stog i köket och bakade och donade när man kom hem från skola/jobb.

Alla gånger du försökte samla ihop alla skitungar som var utspridda över hela stan till middagen. Skulle jag göra det igen så skulle jag alltid komma, så fort du ropade. Jag skulle aldrig någonsin låta dig vänta igen.


Under tiden vi var på Hospice så kände jag faktiskt emellanåt att du höll kvar även fast du inte behövde, men det behövde du visst göra. Du kunde ju inte lämna oss? Du kan inte lämna oss. Du kan inte lämna mig.

Många kan säga att dom mött "kämpar" som tagit sig igenom det mest ofattbara, jobbiga, svåra. Men ville ni träffa en kämpe skulle ni verkligen ha träffat min mamma. Hon har kämpat sig genom det mesta i livet ensam, med oss barn och lyckats oavsett vad som stått i vägen. Hon kämpade mot sin sjukdom i stort sätt under 6 års tid. Hon kämpade sig genom den jobbigaste fartgropen våran familj varit med om, hennes första hjärntumör. Hon kämpade sig genom strålbehandlingarna efter operationen och hon kämpade så pass så hon blev frisk - åtminstonde i någon månad. Hon kämpade sig genom cellgifterna, alla varianter som finns, och hon kämpade mot döden in i det sista. Hon höll sig kvar vid våran sida i hela fem dagar. Även fast vi fick höra att hon inte skulle leva längre än någon timme på måndagen så höll hon sig kvar tills halv fyra på Lördagseftermiddagen. Hon kämpade så otroligt för att inte lämna oss, som hon alltid har gjort.


Det sista du sa till mig, sista gången jag såg dig vid medvetande - påväg in i dvalan var tack. Om och om och om och om igen, för att därefter ge mig en puss och stänga ögonen. Du såg tillfreds ut med det du hunnit leva och åstadkomma med dom åren.

När du dog hade du samma leendé på läpparna. Du fick äntligen vila efter nästan en veckas kamp. Du såg fridfull ut och innerst inne kände man att du var på ett bättre ställe. Ett ställe utan smärta och värk.

Men ändå kan jag inte låta bli att tänka själviskt och bli förbannad. Det är här du ska vara. Inte där. Det är här du skulle bli frisk och ta dig igenom sjukdomen, med oss vid din sida.


Jag älskar dig. Jag saknar dig. Jag tänker på dig.
Du har gjort allt jobbigt i mitt liv så mycket lättare genom att bara titta på mig med dina fantastiska blå ögon. Du har gjort så allt ont försvunnit genom att bara ge mig en kram. Du har gjort allt så mycket lättare bara genom vetskapen att du finns där, vid min sida i vått och torrt, oavsett vad som har hänt och kommer hända. Och ja, jag vet att du finns kvar, det kommer du alltid göra tills den dagen jag själv går över till andra sidan. Du är en hönsmamma och du skulle aldrig kunna lämna oss, även fast du nu har dött. Så egentligen är jag övertygad om att du finns här bland oss. Även fast du inte syns. Och med tiden kanske det kan bli en tröst.

Ytterligare en dag som passerat, snart så.



Ju mer jag tänker på det ju mer saknar jag det.
Jessica frågade mig förut vilka bilder jag hade av dig när jag tänker på dig och det jag ser är då vi var på sjukhuset och du själv insåg vad som var påväg att hända, då du grät och sa gång på gång att du inte ville lämna oss, och den andra är när du är död.

Dom hemskaste och jobbigaste bilderna är i princip dom enda jag kan framkalla. Vill tänka på alla glada minnen, alla fina bilder jag har av dig, världens finaste, vackraste, mest omtänksamma och världens bästa mamma, men det tar stopp. Dom kommer liksom inte fram. Utan dom bilderna som kommer fram är just dom jag skrev, och det är dom som gör ondast.

Så som jag satt och kramade dig på sjukhuset kommer jag aldrig mer kunna göra.

När jag gick från jobbet idag i regnet så kände jag sommardoften av asfalten och började gråta, bara av det. Tanken att du aldrig mer kommer få känna sånt som du älskade.

Jag saknar dig så jävla mycket. Varje sekund, varje minut, varje dag.


Du var verkligen så jävla fin, vacker, gudomlig. Den mest genomsnälla människa man kan tänka sig och det doldes inget ont i dig, inget alls. Du ville alla väl och du försökte alltid med alla medel du kunde att hjälpa. Även fast det kanske inte var mycket alla gånger.

Din tanke var alltid god. Du var alltid mån om oss, dina barn, och vårat bästa. Du satte alltid dig själv åt sidan oavsett vad det gällde för våran skull.


Det är så jävla sjukt och absurt allt. Du bara försvann. Så där. Jag som ibland kunde sitta och fundera och tänka på framtiden. En framtid där jag, mina syskon skaffade barn och du blev mormor/farmor vilket du såg fram emot så fruktansvärt. Men nu kommer du inte vara där. Du kommer inte bli mormor/farmor. Du kommer aldrig få se dina barnbarn, och dom kommer aldrig få se dig, levande. Som den levande och sprudlande människan du var. -Klyschan själv liksom. Men det var så du var. Helt otroligt när man tänker efter


Åh.. Fy fan vad jag älskar dig. Nå så otroligt, oändligt.


Det gör så fruktansvärt ont att tänka tillbaka på dom fina minnena, när vi retades, skrattade, kramades. För jag vet att dom bara kommer förbi det.

Jag kommer sakna dig, din omtänksamhet, din moderliga kärlek och ditt stöd, ditt skratt, ditt leendé, din underbara personlighet, din handgestikulering, ditt hem, mitt hem.

Jag älskar dig mer än ord kan förklara. Du har varit mitt allt i 21 år och kommer förbi det i evighet. Requiescat in pace, världens bästa ♥

Fan vilken lång dag det varit.. Lämnade in deklarationen ändå (det jag inte trodde jag skulle orka), traskade sedan in med bror på staden där jag inhandlade kavajen inför begravningen. Hittade först ingen 36 så det såg ut som jag skulle få nöja mig med en 38 som jag som tuuur var inte behövde, för där bakom synfältet hängde det en 36 på klädhängarna. Lite flyt borde man faktiskt ha å

Efter det drog vi på bolaget och införskaffade oss förnödigheter inför helgen och brors 25-årsdag. Handlade med oss suvway som vi smällde i oss medans vi kikade på Smallville i brorsans läga och sedan satte vi igång och städade lite. Efter det traskade jag hem och satt vi datorn ett tag och sa hej och hejdå till min pojkvän för att sedan dra upp till brorsan igen på mötet med prästen. Så nu kan jag verkligen säga att allt är klart med begravningen.. Vemodigt.


Nu sitter jag här. I badkaret. Kom på den finurliga idén att ta med ena vardagsrumsbordet in hit som datorn, ljusen och givetvis vinet kunde stå på, så jag har något att roa mig med medans min pojkvän är i Granloholm. Icke förglömma; Bryan Adams. Patetiskt.


Imorgon nalkas jobb ja.. Fan vad jag känner mig opepp. Alltså verkligen helt och hållet. Iofs är det bara den lunchen samt fredag långpanna sen är jag ledig tills torsdagen igen om jag inte missminner mig och sedan är det begravning.

...Satan vad tiden går fort.
Då är det alltså 20 dagar sedan min mamma dog. När man säger det sådär; 20 dagar sen låter det så jäkla lite fast på samma gång ställer man sig frågan; har det verkligen gått så lång tid?



Ja, det har det

Trevlig morgon och fortsatt start på dagen. Eller?

Nej. För att vara helt ärlig så har den sugit exakt lika jävla mycket som gårdagen. Har dock inte panikångest idag (peppar, peppar) vilket är ett plus.


Sitter här och tänker på allt jag måste fixa och dona med idag under dagen innan vi ska ha möte med prästen meeen, det kommer jag nog inte ta mig för. Göra sig klar för att gå någonstans känns bara så jävla avancerat och skulle jag inte göra det så skulle jag se ut som ett jävla åkerspöke.

Det är lugnt, skatteverket är öppet någon timme till och det ligger iofs bara huset bredvid här så jag behöver nog inte göra en kraftansträngning riktigt än.




Jag känner mig så jävla hemsk. Som låter det gå ut över dig. Som är otrevlig och snäsig när det enda du gör är att finnas till. Jag hade en dröm inatt, om dig. Det du sa var det vackraste jag någonsin har hört och jag hoppas verkligen att det kommer sägas. Jag hoppas jag inte skrämmer bort dig, eller gör att du tvivlar på mig och mina känslor för oss. För jag är otroligt glad för att jag fann dig, jag är otroligt glad för att vi är oss. Jag har nog aldrig känt mig så tillfreds, uppskattad eller omtyckt av någon och det känns så fruktansvärt bra.

Mitt upp i det jobbiga så ser jag dig, min underbara pojkvän som jag uppskattar till tusen och aldrig någonsin skulle vilja byta ut eller ändra på något sätt. Du är det finaste jag vet. Du är den bästa jag vet. Du är den mest omtänksamma och genuina människa jag och i ärlighetens namn så har jag ingen aning om hur jag skulle hantera det här eller hur jag skulle må utan dig. Du är den som får mig att iallafall försöka le, att iallafall försöka se positivt på allt annat som bör ses med dom ögonen.  Med risk för att låta psycho - Lämna mig aldrig..

Ja.. Då var begravningen klar. Var dit förut idag och fixade med det sista och lite papper som behövde göras. Så nu blir det i princip bara till att vänta in det.

Min storebror fyller dessutom 25 här i helgen. Ser ut att vara ledig på Lördag så det skulle ju vara ett ypperligt tillfälle att fira honom, göra något skoj. Tråkigt när alla verkligen deppar ihop totalt och liksom glömmer bort allt annat. - Jag vet, så här lät jag inte imorse med mitt "död åt världen"snack. Men det är så här det är. Det kommer och går. Men någonstans där emellan måste man komma ihåg att leva också.

Så tänker jag framförallt när jag ser dom små, och den äldre, att det man gör nu är för deras skull. Man vill få dom att må bra och man vill få dom att komma ihåg just det jag nämnde ovan. Men mitt upp i mina funderingar om hur jag ska kunna underlätta för dom och deras sorg så slutar det oftast med att jag sjunker ihop i soffan i mina egna funderingar och min egen sorg.

Jag vill göra så mycket för er, jag vill göra allt jag bara kan, men jag tar mig aldrig riktigt fram..

Den här känslan som jag har inombords eskalerar. Det kommer fan aldrig försvinna. Jag kommer aldrig någonsin kunna skratta åt saker på så som jag gjorde förut, inte full ut eller helhjärtat då den största biten av mitt hjärta fattas.

Det trycker och slår och gör ont.


Det är jävligt lätt att säga "hon är på ett bättre ställe nu" men vad fan var det med det här stället som inte är bra i jämförelse? Med hennes fem barn, hennes liv som hon hade byggt upp MED oss?

Desto fler dagar som går desto ondare gör det. Mer och mer börjar jag fundera kring allt och känner verkligen bara hopplösheten sprida sig i varenda kroppsdel tills man får panik och knappt kan andas längre.
Det blir bättre med tiden. Jaha. Vilken tröst. Verkligen stor då man ser det stora hela.

Det betyder inte ett jävla skit. Det enda jag känner denna morgon är att jag klivit upp helt i onödan. Vakna upp för att mötas av verkligheten som suger så fruktansvärt jävla mycket. Jag hatar allt det här. Det blir inte bättre, det blir fan bara värre så fort man kan ta sig tiden till att fundera eller bara sitta i ensamhet. Sen är det ju faktiskt så jävla typiskt som att jag aldrig mer kommer få träffa min mamma, kommer aldrig någonsin få krama henne igen, aldrig någonsin prata med hon igen. Det enda jag kan göra är att skriva på jävla skitfacebook som en sorts "ventilering". Men vad fan hjälper det mig då det inte ens är henne jag pratar med utan hela jävla omvärlden??!!!!

Äh, skit

Hej


Hejdå

Hade en förjävlig gårdag. Väcktes litegrann till liv och kom tillbaka till verkligheten vilket framkallades av mammas dödsannons och hennes facebooksida som numera är en minnesida..

Har haft miljoner saker att tänka på under dagarna som gått så man har inte riktigt haft tid eller orken att försöka bearbeta det som inträffat. Kommer nog inte kunna göra det på riktigt heller förns begravningen och därefter är jag lite rädd för att jag ska trilla ner, platt på backen, och inte ta mig upp..

Tänkte på dig igår, inatt och imorse.
Jag älskar dig i oändlighet

Att kolla på dödsannonsen idag igen gav ingen större klarhet. Ingen alls egentligen.

A new day has come..



Sitter och lyssnar på Staffan Hellstrand och minns hur mycket jag lyssnade på han i mina yngre dagar. Gillade den som tusan och lyssnade verkligen på den om och om igen. Nu känner jag mig dock lite vemodig över att lyssna på han, i vilket fall är den bra oavsett känslorna han framkallar.



Första jobb-natten igår på jag vet inte hur länge. Det gick bra. Rätt så lugnt men skönt med en 90's-kväll för omväxlings skull. Kom på mig själv i efterhand att jag inte hade varit i andra tankar under hela kvällen i princip. Utan kvällen var precis som den brukade vara. Tills jag insåg det dvs. Men det är lugnt.


& mitt upp i all misär har faktiskt någon form av gud varit på min sida (även fast det nu kanske kan ses som en klen tröst) för vi fick lägenheten och jag fick tillbaka en förträfflig summa på skatten. Så det innebär alltså att jag kan köpa vin som tusan och pimpla i den nya lägenheten, lyssna på Staffan Hellstrand och ha allsång för dig, min älskade mamma.

Du var så fantastisk
och nu går du i en annan värld
Jag tror den kallas himlen
och jag har aldrig varit där
Men när jag ser på alla stjärnor över
himlen
så önskar jag att du var här
Och nu kan jag bara säga

Kom tillbaks.......

s

Fick ett mail igår på Facebook av en mycket oväntad person där det bla stog att jag var stark som jobbade trots det som hänt, å andra sidan så är det kanske lika bra att fortsätta med sina rutiner så gott man kan.

Fast är jag det? Egentligen vill jag inte ens vara där.
Inte för jobbet i sig eller dom som är där omkring, utan bara själva grejen att gå vidare och fortsätta med sina rutiner så gott som möjligt. Jag vill inte fortsätta med vissa av rutinerna om jag inte kan fortsätta med alla rutiner, så som ta min nästintill dagliga funderings-busstur till mamma, krama henne och prata en stund, sätta mig vid datorn och kika runt, pausa för att be henne koka mer kaffe och röka en cigarett för att sedan gå tillbaka och känna lugnet som jag aldrig känner någon annanstans.

Detta tar mig tillbaka till en diskussion jag och en vän hade kring detta innan det inträffat och även nu efter.

Varför stannar inte bara allt upp? Varför fortsätter man precis som man gjorde åren,månaderna,veckorna, dagarna innan? Varför kan man inte bara få ligga hemma och gråta ögonen ur sig och låta alla räkningar betala sig själv? Varför fortsätter alla andras liv som att inget har hänt när det värsta tänkbara har hänt mitt liv?

Och egentligen, varför hände detta min mamma?


Nä fyfan. Nu är jag trött. Hejdå

Höll på att skriva att året var 2310, om det ändå vore så väl vah!!

She says "when the day comes, look into my eyes. we aint giving up quite yet, we got too much to loose"



Har jobbat idag samt varit på ytterligare en lägenhetsvisning och sen suttit närmare fyrtiofem minuter i väntan på skatteverket pga att jag skulle hämta ut min deklaration då jag inte hunnit adressändra och därmed inte kommer få min deklaration på annat vis.

När mitt nummer väl kom upp på den där satans förbannade skylten så blir jag trängd, ja, ni läste rätt.. TRÄNGD!!
Av en tant. Jag brukar oftast tycka dom kan vara söta, och skulle nog ha kunnat gett henne mitt nr om hon inte hade tagit sig friheten att SNO det.

Receptionisten till tanten
" Heheheeeh, jaa, ja borde ju ha bju't dig på en kaffe så länge du ha väntat här nuuuh.... Hehheeh"

Jaha?! Jag då?! Ska jag få en jävla espressomaskin eller?!

Dåre

Det innebar en väntan på ytterligare femton minuter för att få veta att det var problem med skrivaren vilket gjorde att jag blev ombedd att komma tillbaka imorgon. Tack. Hemskt mycket tack.

Lägenheten var iallafall underbar. Sjukt snyggt designad och jävligt grym planlösning. Hoppas hoppas.


Idag är även en väldigt förvirrad dag. Fattar inte in eller ut.

Har iallafall hejat på Burman från min fönster som jag lovat att jag skulle göra nästa gång jag såg han.
Produktivt Jenny, produktivt.


Nu ska jag lyssna på Skid Row och kanske gräva ner mig under täcket.

In all fareness så är det ju inte bara tårar och misär även fast det har varit mestadels det..

Bara en liten fotnot sådär

Idag var konungens återkomst.
Jag jobbade nämligen igen, för första gången på ja.. Jag vet inte hur länge.. Känns som det var ett halvår sedan jag jobbade, å andra sidan är man totalt förvirrad och dagvild nu för tiden så det kan ju lika gärna ha varit förra veckan. Vad vet jag? ...Egentligen?


Hade möte på begravningsbyrån imorse. Dödsannonsen är nu klar. Likaså kista, blommor, tid & datum.
Att sitta och kolla på sin elvaåriga lillebror när han väljer ut symbol för hans mammas dödsannons kan vara bland dom skummaste upplevelserna någonsin, honest.
Förhoppningsvis kanske detta framkallar någon sorts verklighetsuppfattning för mig, kanske kan det få mig att förstå vad som faktiskt har hänt för på den fronten syns inga framsteg så långt ögat kan nå..



Läser en blogg som tillhör Nicoles bästa väns mamma, där hon skrivit om bla mamma, och det var så fint så jag återigen sitter och stortjuter samtidigt som jag halvskakandes försöker få i mig kaffet som puttrat sen tolvtiden idag.. 



& nu är allt bara totalt osammanhängande och förvirrande så jag kanske ska ta mig an ett avslut här och hjälpa dom små (jo nicole, du är visstde stor!!) att städa.



Jag älskar dig, alltid.

Tredje dagen. Känns som tredje året. Jag kommer verkligen ingenstans. Vare sig i tankarna, känslorna eller packningen för den delen. Men lite cred måste jag ge mig själv som faktiskt kommit fram till (hör och häpna) 3 myndigheter här under dagen.


Bollen är med andra ord i rullning.

Egentligen vill jag bara se mammas säng bäddad som förr, lägga mig i den och snooza på kudden. Eller varför inte vara sjuk? Ligga i feber och låta mamma ta hand om en som bara hon kan göra..
Få krama henne. Äta middag med henne. Ligga i soffan och kolla på tv med henne. 

Snacka på msn med henne och få proppiga gubbar som gör proppiga gestikuleringar. Dra en suck av irritation för att hon inte kan skriva en ren mening utan att det ska vara en gubbe eller en symbol mitt i ett ord. Retas med henne som bara jag och Nicole kan göra, så hon till slut gör sin handgestikulering som får oss att asgarva tills hon börjar asgarva.

Men själva verkligheten är just den att sängen inte är bäddad. När jag blir sjuk kommer jag aldrig ha min mamma som tar hand om mig. Jag kommer aldrig mer få krama henne. Aldrig mer äta middag med henne. Aldrig mer chilla i soffan med henne.

Hon kommer aldrig mer vara online på msn, och hon kommer framförallt aldrig mer göra den urlöjliga gestikuleringen med handen som får oss alla att vika oss av skratt.

Så här sitter jag. Dricker kaffe ur min mammas kaffekopp och lyssnar på Enya. Kollar runt i lägenheten som består av kartonger etc och inser att det är detta som finns kvar. Kartonger och en kaffekopp.




"Det känns som att mamma fortfarande ligger på sjukhuset och vi bara är här för att hämta brev"

Ännu en dag har gått, trots det så förstår jag inte.
Inte bara för att är orättvist, utan det är så surrealistiskt. Kan man fatta att det har hänt, när kan man fatta att det har hänt? Känns som att vi alla går runt i en dvala där vi hellre blundar för sanningen än att ta itu med den och även fast vi "ska ta itu med den" så kan man inte riktigt nå ända fram.

Sitter just nu i mammas rum. Dricker kaffe och spotifyar - like the good old days och funderar.
Visst.. Det är klart att jag har gråtit. Jag gråter hela tiden. Om inte fysiskt så psykiskt. Det gör ont i hela mig att se mina syskon efter det som inträffat. Det gör ont att sitta i mammas rum och veta att hon aldrig mer kommer ligga i sängen jag för tillfället stirrar in i.

Och det känns. Det känns att hon är borta. Det kändes så fort jag kom in. Det känns som hela mitt hjärta är utslitet, bokstavligt talat. Jag är helt tom. På ord och på känslor. Det enda som gör att jag ser mina känslor någorlunda är att tårarna aldrig slutar rinna. Det är så jag vet att dom är där.

Jag vet inte ens vad jag ska skriva..
Så fort jag andas känner jag att något fattas.

Vaknade imorse efter en någorlunda bra sömn, gick upp och rökte och kokade kaffe och då kom det, som en fet smäll. Verkligheten.

Min mamma är död.

Efter det satt jag som en jävla surkart med ihoprynkade ögonbryn och försökte få i mig kaffet.
För jag är inte bara ledsen. Jag är även förbannad.



Idag ska jag alltså försöka planera min mammas begravning i den mån vi kan, och vad säger man om det liksom? Min. Döda. Mammas. Begravning.

 

Mamma, älskade lilla mamma. Jag saknar dig.

Vart vingarna än må föra dig,
I Evighetens rike,
Där tiden står stilla,
Du tycker att dö inte alls,
Var illa,
Och jag försöker glädjas vid tanken,
Att du har det bättre där du är,
Och minnet av dig,
Med hjärta för evigt i djupet bär.

Sitter här. Fortfarande på samma ställe. Vet inte riktigt ut eller in. Är jävligt trött och dessutom jävligt hungrig känner jag nu. Inte många dagar man har hunnit känna efter riktigt. Men ändå har det gått 6 dagar, 6 dagar som gått så sjukt fort fast när man väl varit i dom så har klockan knappt tickat.

Vätskebrist som heter duga, spruckit helt i mungiporna. Kanske inte så konstigt då man levt på kaffe och Power King hela veckan.


Satt och läste lite bloggar nu i brist på annat och för att få tiden gå, inser verkligen hur allt man tidigare sett som problem är trivialt. Inser dessutom hur det faktiskt är så att folk begär mycket av vänner dock levererar dom inte detsamma. Fast ändå ska man anse att man är värd den vänskapen man själv begär. Ändå ska man se till sina "stora" problem och känna att "man är helt ensam".

Jag försöker inte på något sätt att köra "Min gräsmatta är större än din", vill bara på något sätt att folk kanske ska stanna upp då och då och borse från dom problem man kanske har för stunden och se det som faktiskt är bra. Se till att man spenderar tid med familjen, om den möjligheten inte finns, se till att dom vet hur mycket dom betyder. Visa sin partner hur mycket man uppskattar denne och varför man faktiskt valde att bli tillsammans med personen, vad det var som fick en falla från första början och varför man stannar. Visa sina vänner stöd, även fast man själv har jobbigt, för det man ger får man tillbaka.

Vänskap är det viktigaste du har i livet, oavsett om det är i form av en partner, en förälder, ett syskon, en vän. Uppskatta det du har istället för att gräva ner dig i problem och misär.

Älska varandra, innan det är försent. Älska varandra till slutet.



Mina syskon, er älskar jag till döds.
Min pappa, behöver jag ens förklara?
Mina mostrar, vi har inte haft så bra kontakt tidigare och egentligen inte träffats på ett tag men så fort ni kommit hit har jag känt lugnet, jag kan slappna av och jag uppskattar erat stöd till 100%
Min pojkvän, du är min klippa i det som nu händer. Du får mig att känna mig trygg oavsett situation och jag vet att du inte kommer försvinna. Med dig är jag lycklig och med dig är jag hel.

Min mamma, ditt ljus kommer aldrig försvinna.  Mina minnen av våra 21 år tillsammans likaså. Du har varit det bästa i mitt liv så länge jag kan minnas och du kommer fortsätta vara det. Även fast du nu rycks ifrån oss alltför tidigt så är jag säker på att du alltid kommer finnas med mig genom mina steg i livet. Du är en fantastisk människa och jag älskar dig.