.

Då närmar det sig med stora steg, julafton. Och här sitter jag, noll julkänsla, noll julstämning, jag har inte ens räknat ner som jag så ivrigt gjort varenda år jag kan minnas.

Denna jul kommer inte bli som dom andra. Inte ens i närheten.
Det var inte förra heller, givetvis, men i år känns det som att det inte ens är en vits att fira. Vad firar vi? Min födelsedag, julafton, utan dig? Inget av det jag nämnt finns utan dig.


Det enda jag har önskat mig i år är att jag ska få åka upp till dig på julafton, vilket jag ska, och det känns fantastiskt. Det är det enda jag ser fram emot. Göra mig julfin som jag alltid gjorde på julaftonsmorgonen hemma hos dig, och vara hos dig. Älskade fina mamma.


Jag har inte skrivit mycket om dig på slutet. Knappt något alls.
Känslan jag har haft detta år, dom senaste månaderna går inte att förklara i ord. Saknaden som bara växer sig större och större till den som är borta. Du, som var min värld, som är borta.

Jag kommer fortfarande ihåg hur din beröring känns, din exakta blå/grå-melerade ögonfärg, hur din mun formades i ett leende, dina andetag, dina händer, ditt hår och framförallt din doft. Det är fastetsat och kommer aldrig någonsin att försvinna. Aldrig. Det lovar jag dig, älskade mamma.

Ni kan säkert tro att bearbetningen efter att en person gått bort borde ha tagit sig ganska långt 1½ år senare, men det har den inte. Det gör den inte. 1½ år utan dig och det blir bara värre. Jag kan inte ens tänka mig 5 år, sedan 10, sedan 20, utan dig. Den tanken gör så fruktansvärt ont och jag blir livrädd.

Jag saknar dig mamma. Varje dag och varje natt.
Oavsett hur lång tid det kommer gå utan dig så vet jag att vi återigen kommer ses, och den dagen ser jag fram emot mer än något annat.

Tills dess får jag försöka ta sorgen, saknaden och vardagen som den kommer och jag vet, att oavsett form eller skepnad så är du med mig, varje steg, varje andetag.