.

Återigen har ännu en dag gått. Redan Fredag. Fattar inte hur tiden kan fortsätta gå. Varför inte allt bara stannar upp så som man vill. Så som jag skrivit förut.

Jag tänker på dig hela tiden. Jag saknar dig hela tiden. Jag vet emellanåt inte ens vad jag tänker egentligen, men jag bara gör det. Bilder av dig. Minnen, saker vi har gjort, saker vi har sagt, saker vi har skrattat åt. Kläder du burit, mat du har lagat, ditt hår..Ditt vackra fina hår du hade innan du blev sjuk. Din doft. Den underbaraste i hela världen. Dina små fina händer, med dom fina, alltid lika fina naglar som jag minns att jag drömde om att ha när jag var liten. Bilder av dig när du hade satt upp ditt hår lite struligt i din älskade hårklämma, som jag förövrig bär i princip varje dag nu. Bilder av dig när du stog i köket och bakade och donade när man kom hem från skola/jobb.

Alla gånger du försökte samla ihop alla skitungar som var utspridda över hela stan till middagen. Skulle jag göra det igen så skulle jag alltid komma, så fort du ropade. Jag skulle aldrig någonsin låta dig vänta igen.


Under tiden vi var på Hospice så kände jag faktiskt emellanåt att du höll kvar även fast du inte behövde, men det behövde du visst göra. Du kunde ju inte lämna oss? Du kan inte lämna oss. Du kan inte lämna mig.

Många kan säga att dom mött "kämpar" som tagit sig igenom det mest ofattbara, jobbiga, svåra. Men ville ni träffa en kämpe skulle ni verkligen ha träffat min mamma. Hon har kämpat sig genom det mesta i livet ensam, med oss barn och lyckats oavsett vad som stått i vägen. Hon kämpade mot sin sjukdom i stort sätt under 6 års tid. Hon kämpade sig genom den jobbigaste fartgropen våran familj varit med om, hennes första hjärntumör. Hon kämpade sig genom strålbehandlingarna efter operationen och hon kämpade så pass så hon blev frisk - åtminstonde i någon månad. Hon kämpade sig genom cellgifterna, alla varianter som finns, och hon kämpade mot döden in i det sista. Hon höll sig kvar vid våran sida i hela fem dagar. Även fast vi fick höra att hon inte skulle leva längre än någon timme på måndagen så höll hon sig kvar tills halv fyra på Lördagseftermiddagen. Hon kämpade så otroligt för att inte lämna oss, som hon alltid har gjort.


Det sista du sa till mig, sista gången jag såg dig vid medvetande - påväg in i dvalan var tack. Om och om och om och om igen, för att därefter ge mig en puss och stänga ögonen. Du såg tillfreds ut med det du hunnit leva och åstadkomma med dom åren.

När du dog hade du samma leendé på läpparna. Du fick äntligen vila efter nästan en veckas kamp. Du såg fridfull ut och innerst inne kände man att du var på ett bättre ställe. Ett ställe utan smärta och värk.

Men ändå kan jag inte låta bli att tänka själviskt och bli förbannad. Det är här du ska vara. Inte där. Det är här du skulle bli frisk och ta dig igenom sjukdomen, med oss vid din sida.


Jag älskar dig. Jag saknar dig. Jag tänker på dig.
Du har gjort allt jobbigt i mitt liv så mycket lättare genom att bara titta på mig med dina fantastiska blå ögon. Du har gjort så allt ont försvunnit genom att bara ge mig en kram. Du har gjort allt så mycket lättare bara genom vetskapen att du finns där, vid min sida i vått och torrt, oavsett vad som har hänt och kommer hända. Och ja, jag vet att du finns kvar, det kommer du alltid göra tills den dagen jag själv går över till andra sidan. Du är en hönsmamma och du skulle aldrig kunna lämna oss, även fast du nu har dött. Så egentligen är jag övertygad om att du finns här bland oss. Även fast du inte syns. Och med tiden kanske det kan bli en tröst.