13 APRIL 2010
Den här känslan som jag har inombords eskalerar. Det kommer fan aldrig försvinna. Jag kommer aldrig någonsin kunna skratta åt saker på så som jag gjorde förut, inte full ut eller helhjärtat då den största biten av mitt hjärta fattas.
Det trycker och slår och gör ont.
Det är jävligt lätt att säga "hon är på ett bättre ställe nu" men vad fan var det med det här stället som inte är bra i jämförelse? Med hennes fem barn, hennes liv som hon hade byggt upp MED oss?
Desto fler dagar som går desto ondare gör det. Mer och mer börjar jag fundera kring allt och känner verkligen bara hopplösheten sprida sig i varenda kroppsdel tills man får panik och knappt kan andas längre.
Det blir bättre med tiden. Jaha. Vilken tröst. Verkligen stor då man ser det stora hela.
Det betyder inte ett jävla skit. Det enda jag känner denna morgon är att jag klivit upp helt i onödan. Vakna upp för att mötas av verkligheten som suger så fruktansvärt jävla mycket. Jag hatar allt det här. Det blir inte bättre, det blir fan bara värre så fort man kan ta sig tiden till att fundera eller bara sitta i ensamhet. Sen är det ju faktiskt så jävla typiskt som att jag aldrig mer kommer få träffa min mamma, kommer aldrig någonsin få krama henne igen, aldrig någonsin prata med hon igen. Det enda jag kan göra är att skriva på jävla skitfacebook som en sorts "ventilering". Men vad fan hjälper det mig då det inte ens är henne jag pratar med utan hela jävla omvärlden??!!!!
Äh, skit
Det trycker och slår och gör ont.
Det är jävligt lätt att säga "hon är på ett bättre ställe nu" men vad fan var det med det här stället som inte är bra i jämförelse? Med hennes fem barn, hennes liv som hon hade byggt upp MED oss?
Desto fler dagar som går desto ondare gör det. Mer och mer börjar jag fundera kring allt och känner verkligen bara hopplösheten sprida sig i varenda kroppsdel tills man får panik och knappt kan andas längre.
Det blir bättre med tiden. Jaha. Vilken tröst. Verkligen stor då man ser det stora hela.
Det betyder inte ett jävla skit. Det enda jag känner denna morgon är att jag klivit upp helt i onödan. Vakna upp för att mötas av verkligheten som suger så fruktansvärt jävla mycket. Jag hatar allt det här. Det blir inte bättre, det blir fan bara värre så fort man kan ta sig tiden till att fundera eller bara sitta i ensamhet. Sen är det ju faktiskt så jävla typiskt som att jag aldrig mer kommer få träffa min mamma, kommer aldrig någonsin få krama henne igen, aldrig någonsin prata med hon igen. Det enda jag kan göra är att skriva på jävla skitfacebook som en sorts "ventilering". Men vad fan hjälper det mig då det inte ens är henne jag pratar med utan hela jävla omvärlden??!!!!
Äh, skit
Kommentarer
Postat av: Mims
Åh. Jag vet precis hur du känner och jag vet också att det inte spelar någon roll vad jag säger. Det suger och döden kommer aldrig att vara att föredra framför livet och allt är faktiskt sjukt jävla orättvist och det finns inga ord som räcker till. Men smärtan viker sig. Den gör faktiskt det. En dag kommer tankarna sluta göra så förtvivlat ont och man kan skratta igen, från hjärtat. Jag vet ju hur du känner och jag känner igen varenda ord du skriver och jag önskar jag kunde lindra men..ja..fy fan. Jag känner igen den där ilskan och vet du...det är ok..man får vara arg och jag tror till och med man måste vara det. Kan skriva spaltmeter men nej, du vet vart jag är om du vill prata eller vad som helst, kärlek!!
Postat av: vilma
Älskar dig!
Trackback
