13 MAJ 2010

Imorse när jag klev upp fick jag en uppenbarelse. På riktigt.
Niklas berättade att han hade vaknat under natten och hört mig säga Tack några gånger om, vilket var dina sista ord till mig, och att jag undertiden gestikulerat med händerna vilket isåfall kan tyda på att jag tecknade. Ut i luften. Mot väggen. Mot dig.

Svaret på alla mina frågor kom som en stor våg. Varför har jag kunnat sova så bra? Så djupt? Så fridfullt? Varför känner jag sån stor saknad så fort jag slår upp ögonen? Varför känner jag mig besviken, som att jag har haft mer att säga, mer att göra gentemot någon så fort jag slår upp ögonen? Varför brister jag ut i gråt den första hundradels sekunden jag slår upp ögonen?

Jo, det är ju för att du är med mig. Det är för att jag är med dig när jag sover mamma och jag vill inte vakna för jag vill inte att det ska ta slut, och så fort jag vaknar så har jag känt det undermedvetet men inte kunnat förklara det riktigt.

Jag har verkligen kollat mig omkring efter tecken på att du finns kvar, någonstans, på något sätt och har så innerligt velat känna det hundra-procentigt, och nu gör jag det. Nu VET jag att du finns kvar. Nu finns det en förklaring till allt.


Nu behöver jag inte gå runt och försöka greppa varenda liten grej, leta svar, leta tecken på din existens efter du gått bort. Nu vet jag ju, allt känns så uppenbart, så klart, hur har jag inte kunnat fatta innan? Nu behöver jag inte gå runt hela dagarna och hoppas och be om att få träffa dig igen, nu vet jag ju att du kommer till mig varje natt. Nu vet jag att vi fortfarande träffar varandra och jag kan släppa min oro i den mån som är möjlig.


Älskade lilla mamma, tack, tack, tack.





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0