1 JULI 2010

Sanningen kommer alltid ikapp.

Den gör ju faktiskt det. Fast i detta fall känns det som det gått på tok för lång tid. Å andra sidan känner jag att det börjar vända. Hyckleriet kommer få sitt slut och priset för det du gjort kommer du få betala. Tro mig. Och jag ser med glädje fram emot den dagen. Innerlig glädje.





Jag var upp till dig häromkvällen. Hoppades faktiskt lite att stenen skulle ha kommit även fast jag vet när datumet är. Vet inte riktigt hur jag kommer känna över att se ditt namn där. Så definitivt. Som allt egentligen har varit fast liksom inte på riktigt. Mer som en liten dimma. Men nu blir det på riktigt. Nu är det din sista viloplats och kommer förbli det för all framtid.

Jag saknar dig så sjukt mycket. Allt har blivit så struligt, mamma. Hade du varit här vet jag att du aldrig hade tillåtit det som sker. Du skulle med alla medel jobba mot det och du skulle lyckas, så som du alltid lyckats med allt du tagit dig an egentligen, framförallt allt för dina barn.

Nu när du inte är det känner man vilket ansvar det är. Vikten av att hålla ihop och hjälpa varandra, så som du alltid gjort. Sjukt egentligen hur man alltid har förlitat sig på någon som sedan bara försvinner, så där, och allt blir till ens eget ansvar.

Fast du känner ju oss, vi är då inte dom som är dom och ingenting är omöjligt.


Världens bästa, himlens vackraste - Jag älskar dig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0