.

s

Fick ett mail igår på Facebook av en mycket oväntad person där det bla stog att jag var stark som jobbade trots det som hänt, å andra sidan så är det kanske lika bra att fortsätta med sina rutiner så gott man kan.

Fast är jag det? Egentligen vill jag inte ens vara där.
Inte för jobbet i sig eller dom som är där omkring, utan bara själva grejen att gå vidare och fortsätta med sina rutiner så gott som möjligt. Jag vill inte fortsätta med vissa av rutinerna om jag inte kan fortsätta med alla rutiner, så som ta min nästintill dagliga funderings-busstur till mamma, krama henne och prata en stund, sätta mig vid datorn och kika runt, pausa för att be henne koka mer kaffe och röka en cigarett för att sedan gå tillbaka och känna lugnet som jag aldrig känner någon annanstans.

Detta tar mig tillbaka till en diskussion jag och en vän hade kring detta innan det inträffat och även nu efter.

Varför stannar inte bara allt upp? Varför fortsätter man precis som man gjorde åren,månaderna,veckorna, dagarna innan? Varför kan man inte bara få ligga hemma och gråta ögonen ur sig och låta alla räkningar betala sig själv? Varför fortsätter alla andras liv som att inget har hänt när det värsta tänkbara har hänt mitt liv?

Och egentligen, varför hände detta min mamma?


Nä fyfan. Nu är jag trött. Hejdå