20 APRIL 2010
Det här är min ventilering. Jag vet inte om du kanske har gått igenom samma sak och har uppsökt psykolog för din sorg? Fine om det fungerar/fungerade för dig, men det är inget jag känner för att göra. Alternativet finns där om jag nu skulle vilja och jo, jag har försökt under tiden min mamma var sjuk. Men att prata med en helt främmande människa om en sorg som egentligen inte går att beskriva i tal (för mig personligen) känns så långt borta så jag tackar vänligt men bestämt nej till det.
Att kunna skriva om min mamma i min blogg är min tröst. Att kunna skriva ner hur hon var och hur hon kändes gör att det kan kännas någorlunda iallafall för stunden.
Min mamma var världens bästa mamma, så självklart är jag i den största sorg en människa kan tänkas befinna sig i. Självklart skriver jag om henne för att folk ska veta vilken underbar människa hon var. Självklart skriver jag om hur jag mår i MIN blogg och det som händer vilket oftast endast resulterar i att jag skriver om henne då jag förlorade henne för 17 dagar sedan och kanske inte riiiiktigt känner för att skriva om vilken rolig dag jag har haft och vilka fina grejer jag köpt och vad jag har för förträffliga planer för helgen.
Grejen här är att alla är vi olika. Alla kanske inte mår bättre av att "ventilera" i tal med en främmande människa som visserligen är utbildad inom området. En del kanske trivs bättre med att göra som jag, skriva om det och genom det försöka bearbeta det i den mån det går under tiden som rår.
Återigen, alla är vi olika.
Hoppas du inte tog illa upp, var bara ett förslag även om jag förstår att du får ut dina känslor på detta sätt också. Återigen, inget illa menat. Beklagar din sorg.
Då kanske du har lust att använda ditt namn?
Det skulle jag kunna göra, men ser ingen poäng i det eftersom jag bara hittade hit av en slump och inte känner dig. :)
Då är det i min mening inte ens lönt att kommentera från första början.
beglagar verkligen det som hänt jenny! man vet inte vad man ska säga..Hoppas du får det stöd du behöver! förlorade ju själv pappa när jag var 14,och de är snart 9år sedan!förstår att du känner att de inte kommer bli bättre och det spelar ingen roll hur många de än är som säger det. men det kommer bli bättre.. man glömmer aldrig, men man lär sig sedan att gå vidare. men man måste få sörja, och låta det få ta den tid det tar. :) och alla bearbetar vi sånna här saker olika..och ditt sätt är att utrycka dina känslor i bloggen..vilket är jättebra, att du faktiskt kan utrycka din känslor och prata om det.
många kramar till dig