19 APRIL 2010

Ytterligare en dag. 16 dagar för att vara exakt.

Återigen har det knappt gått en minut utan att jag har tänkt på dig.
Jag vet att jag tidigare har skrivit (säkerligen tusen gånger vid det här laget) att du alltid var den som stöttade mig, att ditt hem var en fristad för mig. Men jag kommer verkligen på det igen om och om och om och om och om igen och kan inte sluta tänka på det. Jag känner mig så jävla övergiven och ensam utan dig och din kärlek vid min sida. Ska jag behöva gå igenom hela mitt liv utan dig? Ska jag behöva gå vidare mot hela mitt liv utan dig?

Mamma.. Fina lilla, söta, älskade mamma.. Jag kommer aldrig ta mig genom det här. Jag ser inte ett ljus så långt ögat kan nå och alla saker som är "bra" känns inte så bra. För alla dom sakerna kommer jag genomföra utan dig. Jag vill inte genomföra någonting utan dig. Jag vill inte vara lämnad här ensam. Jag vill inte ligga och gråta hela dagarna och inte känna hopp inför något alls.

Livsglädjen man förut hade känns så långt borta. Ingenting betyder egentligen utan dig.


Fint. Vi fick den nya lägenheten. Egentligen skulle jag bli skitglad, alltså, helt tokigt glad och missförstå mig rätt - jag är glad. Men då kommer jag på att du kommer ju aldrig hälsa på mig i våran nya fina lägenhet.


Jag känner mig som en femåring som tappat bort sina föräldrar i en köpcentrum. Som bara springer runt runt, gråtandes och panikslagen för att jag är ensam. Det är precis det jag gör. Utåt kanske jag inte gråter dagarna i ända, men inombords skriker jag, gråter, är förbannad.


Du var det finaste som fanns på denna jord. Min kärlek till dig är obeskrivlig och din kärlek till oss var underbar. Det är därför det känns så förjävligt att du nu är borta. Jag kommer inte finna den kärleken någon annanstans. Aldrig.

Och ja, det är klart att jag minns henne, att jag alltid kommer minnas henne, att hon alltid kommer finnas i mitt hjärta och kärleken aldrig kommer försvinna. Det betyder inte att det är lättare att ta till sig eller förstå rättvisan i det som har hänt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0