.

Slog klockan inatt och ingen kunde vara gladare än mig. Seg kväll, ungt folk som tamejfan aldrig kan bete sig? Discobar med Holmström. Peter Lemarc-marathon under roddning innan öppning. Fick mig till och med en sirloin, hade det brunnit för kockarna kan man ju fråga sig.



Nu sitter jag här. I fönstret i morgonsolen med första koppen kaffe och återigen Peter Lemarc-marathon. Inser att det inte är långt ifrån April och kan inte undvika att allt, från snart exakt ett år sedan, kommer tillbaka. Funderingarna,  känslorna, saknaden.

Känns fortfarande så nära samtidigt så långt ifrån. Det kommer det väl alltid göra antar jag. Och faktiskt, det känns annorlunda. Långt ifrån så man kan definera känslan eller ens sätta fingret på det. Ett annat slags lugn i saknaden. Typ.