.

Jag vet inte..
Jag vet inte vad jag ska känna eller tycka.

Det närmar sig med stora steg.
Det går längre och längre tid.


Jag försöker inbilla mig att det inte gör lika ont. Att det har börjat läka, lagt sig, sakta men säkert. But who am I kidding? Det har inte det. Det kommer inte göra det. Aldrig. Inte helt och hållet. Jag vill inte heller att det gör det.


Samma rädsla som funnits med mig under hela denna tid finns fortfarande; Rädslan för att du ska bli bortglömd.


Och nej, jag vet vad ni tänker
"Det är klart hon inte blir bortglömd, hon kommer alltid finnas i era minnen, hjärtan och med er - även fast ni inte ser hon."

Men ärligt, vilka är ni att säga vad hon är, var och kommer förbli?



Jag vet vad du är, var och kommer förbli för mig.
Den människa som gett mig livet, som gett mig allt. Den människa jag i alla skeden har respekterat högst och älskat till tusen. Det kommer givetvis inte förändras, men det kommer väl inte rädslan heller?