Dag 3 - Mina föräldrar

Rickard Forsström. 56 år. Hårt arbetande yrkeschaufför sedan 31 år och som jag skrivit tidigare så fick jag alltid åka med honom, skräckblandad förtjusning. Jag vill minnas att han tyckte det var fantastiskt roligt att man alltid tjatade sig med på åkturerna, vem skulle inte tycka att det var roligt att ens barn älskade sitt yrke? Han kan än idag fråga om jag ska med på en roadtrip, jag säger alltid nej. Han skrattar, fast man ser ändå att någonstans så skulle han nog vilja ha ett ja, just for oldtimes sake. Och det är kanske just det jag ska göra, tacka ja.

Vi har kanske inte haft den bästa relationen i mina tonår, kanske inte riktigt idag heller. Kan nog bero på att båda är envisa som idioter, ingen av oss har någonsin fel och vi är båda experter på att älta och reta oss på små saker. Vi liksom kolliderar lite. Men det undgår inte det faktumet att han är min pappa, och trots allt som hänt, alla känslor man har känt så var det han som fångade mig när jag var nära på att falla under min mammas begravning. Jag älskar verkligen min pappa, även fast det kanske inte är så lätt alla gånger.



Susanne Persson. Skulle ha blivit 49 nu i September. När hon lämnade oss var hon 48.
Ja.. Vart ska jag börja. Mamma är den totala motsatsen till min pappa. Det enda dom har gemensamt är mig och min äldre bror Jonas och att båda är och var lika pedantiska. Fast på olika sätt. Mamma var lite mer laidback. Lugn, sansad, mjuk, omtänksam och hjälpsam. Sjukpensionerad fembarnsmamma som gjorde det hon kunde och mycket mer därtill.

Fan.. En själv tycker att det kan vara halvkrångligt att hålla koll på sig själv och två katter liksom. Men inte hon. Hon tog hand om oss barn och hjälpte oss genom allt, även fast vi kanske inte förtjänade det många gånger. Fanns det en person som såg genom mig, som visste allt om mig, som jag kunde berätta exakt allt för - rätt och fel - så var det min mamma.

När vi var yngre så hade vi två små flickor som grannar i bostadsområdet där mamma bodde. Ena tjejen var lika gammal som min yngre syster Nicole och den yngsta var ett år äldre än min yngsta lillebror Kevin (om jag minns rätt). Dom hade det fruktansvärt struligt hemma med en mor som missbrukade och man kan nog säga att dom blev rejält försummade. Varje morgon kom dom hem till oss, fick frukost och sedan fick dom leka med mina syskon. Dom stannade över lunch och dom stannade även under middag. Dom sov hos oss med jämna mellanrum och våran lägenhet var den första dom kom till då det var stormigt hemma med fester osv. Mamma tog emot dom med öppna armar, som att dom vore hennes egna,och även fast hon inte hade varken platsen eller ekonomin för två barn till så gjorde hon det utan att blinka.

Dom två tjejerna fick efter ett tag flytta till deras pappa som inte bor i Sundsvall och jag har inte sett dom sedan dess. Men mamma brukade prata om dom väldigt ofta och undra över hur dom mådde.


Dessa två har gjort mig till den jag är.
Pappa var den jag revolterade mot, Mamma var den som tog emot mig då det hade hänt.
Jag älskar dom båda så fruktansvärt mycket och jag är glad att just dom är mina föräldrar.

Kommentarer
Postat av: lotta



vad rörd jag blir.

fantastisk mamma du hade.

livet är orättvist ibland.

svårt.



kram på dig

2010-11-28 @ 15:55:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0