.

Idag har jag julpyntat. Fantastiskt. Tänt pepparkaksljus, kanelrökelser och första adventsljuset. Druckit glögg och lyssnat på jullåtar. Allt som hör till första advent.

Det är mysigt


Samtidigt jävligt jobbigt.

Det enda som har spelats på repeat i mitt huvud hela dagen är minnet av min första egna gran, som jag fick förra julen, av dig. Din första egna gran dessutom.

En liten skev plastis. Fattades några grenar och den såg jävligt tärd ut.
Trots det har jag aldrig haft en finare gran. För det var min egna.

Jag blev som ett litet barn på julafton och satte genast igång och började pillra ihop den och pyntade så fort den stog på plats. Kommer fortfarande ihåg hur Nicole skrattade och sa;" Men Jenny, det är tre veckor kvar tills julafton, ska du verkligen sätta upp den nu?" Ja, det skulle jag göra så jag skulle kunna ligga i min soffa och titta på min gran.

Alla ni satt i soffan och kollade på mig, tokan som klädde en gran i början på December och sjöng egna jullåtar i brist på dator, och skrattade. Men inte du, du log. Och jag såg att dina ögon sprudlade av lika stor lycka som mina.

Jag ler samtidigt som jag gråter då jag tänker på det.


Min första egna gran, och min första julafton utan dig.
Hädanefter kommer det bara bli sådana. Jular utan dig, och jag kan inte riktigt förmå mig själv att tänka på det och känna. Det är för jobbigt. Ingenting är sig likt.

Det enda som kommer vara sig likt är detta scenario här och nu. Här sitter jag. Kollar på mitt nypyntade fina kök. Tänder ditt ljus och tittar ut genom fönstret, upp mot himlen och undrar vart du är och tänker; "Älskade lilla mamma, jag saknar dig."