31 MAJ 2010
Jaha. Här var jag. Återigen.
Long time, på riktigt.
Vad vill jag med den här bloggen egentligen? Klart, det är ju alltid skönt att kanske kunna skriva sånt som du inte riktigt vet hur du ska säga. Men varför ska man dra sig för att säga det man egentligen tycker och tänker och känner? Bara för att man är rädd att det blir en olustig situation. Kanske är det för att det kanske är dags att släppa. Att folk ser det så. Återigen, kanske. Vad vet jag.
Det intrycket ges dock rätt ofta. Det kan ju bero på att folk tycker så. Det kan även bero på att jag kan vara ganska duktig på att ge ifrån mig ett sken av glädje, att jag hanterar det finfint och att det verkligen bara blir bättre med tiden. In real life. Fast så är det inte.
Jag har mina pissiga dagar. Oftare än vad jag har bra dagar. Jag känner mer för att ligga inne i soffan och slå huvudet i vardagsrumsbordet än att sitta ute i solen med vänner och hänga. Jag känner mer för att lyssna på sorglig musik än att lyssna på min vanliga musik. Och med sorglig menar jag patetisk. Istället för att gå ut och dricka vin med någon vän och chilla på en mysig uteservering så sätter jag mig hellre på min trästol och dricker ett glas vin och röker två paket cigg i min ensamhet.
Men det finns ju även dagar då det faktiskt känns rätt okej. Eller inte rätt okej, man kanske kan härda ut det lite mer. Fast oftast är det inte hela dagar. Kanske mer stunder. Dom känns rätt så långt borta nu.
Får nog förlita mig på det alla säger, trots att jag känner att jag motbevisat det ganska rejält, att det blir bättre med tiden. Har jag tur så blir det så. Å andra sidan så känns det som att jag faktiskt inte kan känna den lyckan jag tidigare gjort. Som att det inte är okej. Det är inte helt rätt att vara lycklig i sitationen som råder. I mitt hjärta känner jag dessutom att det inte går, hur mycket jag än skulle vilja så går det inte. Inte nu iallafall.
Så jag antar att jag besvarade min fråga där själv. Jag har bloggen för kunna ventilera med mig själv. Den enda jag egentligen kan ventilera med utan att låta sjuk. Och med dig, som alltid är i mitt huvud, och mitt hjärta och i min värld.
Long time, på riktigt.
Vad vill jag med den här bloggen egentligen? Klart, det är ju alltid skönt att kanske kunna skriva sånt som du inte riktigt vet hur du ska säga. Men varför ska man dra sig för att säga det man egentligen tycker och tänker och känner? Bara för att man är rädd att det blir en olustig situation. Kanske är det för att det kanske är dags att släppa. Att folk ser det så. Återigen, kanske. Vad vet jag.
Det intrycket ges dock rätt ofta. Det kan ju bero på att folk tycker så. Det kan även bero på att jag kan vara ganska duktig på att ge ifrån mig ett sken av glädje, att jag hanterar det finfint och att det verkligen bara blir bättre med tiden. In real life. Fast så är det inte.
Jag har mina pissiga dagar. Oftare än vad jag har bra dagar. Jag känner mer för att ligga inne i soffan och slå huvudet i vardagsrumsbordet än att sitta ute i solen med vänner och hänga. Jag känner mer för att lyssna på sorglig musik än att lyssna på min vanliga musik. Och med sorglig menar jag patetisk. Istället för att gå ut och dricka vin med någon vän och chilla på en mysig uteservering så sätter jag mig hellre på min trästol och dricker ett glas vin och röker två paket cigg i min ensamhet.
Men det finns ju även dagar då det faktiskt känns rätt okej. Eller inte rätt okej, man kanske kan härda ut det lite mer. Fast oftast är det inte hela dagar. Kanske mer stunder. Dom känns rätt så långt borta nu.
Får nog förlita mig på det alla säger, trots att jag känner att jag motbevisat det ganska rejält, att det blir bättre med tiden. Har jag tur så blir det så. Å andra sidan så känns det som att jag faktiskt inte kan känna den lyckan jag tidigare gjort. Som att det inte är okej. Det är inte helt rätt att vara lycklig i sitationen som råder. I mitt hjärta känner jag dessutom att det inte går, hur mycket jag än skulle vilja så går det inte. Inte nu iallafall.
Så jag antar att jag besvarade min fråga där själv. Jag har bloggen för kunna ventilera med mig själv. Den enda jag egentligen kan ventilera med utan att låta sjuk. Och med dig, som alltid är i mitt huvud, och mitt hjärta och i min värld.
Kommentarer
Trackback
