11 MAJ 2010

Jag älskar dig.




Saknaden är så stor.  Jag tänker på dig hela tiden och det gör så ont när sorgen och saknaden är så stor som den är. Jag försöker tänka på dig och tänka på dom fina stunderna vi haft och att vi faktiskt har haft världens bästa mamma, om inte så länge vi ville så en tag iallafall och förra veckan så log jag när jag tänkte på oss och det vi har varit med om, allt vi har gjort. Men nu har det ersatts av sorgen och smärtan och saknaden av dig återigen. Orättvisan i allt som har hänt och icke-accepterande.

Imorse kände jag en sån otrolig saknad av dig, jag ville så gärna träffa dig igen och krama dig, andas in din speciella doft och känna tryggheten dina kramar bringar. Jag ville åka upp till din grav och lämna lite fina blommor, mina brev och bara prata lite med dig en stund. Men då du inte ligger här i stan så är det inte möjligt för mig att göra hela tiden mamma.. 

Så jag tog istället med mig Nicole, uträttade lite ärenden på stan och köpte sedan en blomma till Hospice-personalen och åkte upp dit och hälsade på. Snacka om blandade känslor när man började närma sig huset. Visste inte om jag ville springa därifrån eller fortsätta gå och benen bara skakade på mig. Nervositeten var enorm, och varför vet jag inte. Kanske kan bero på att det var ju vårat "hem" den sista tiden. Det var där vi lattjade in på småtimmarna, där vi vakade över dig varje natt och där du tog ditt sista andetag..


När vi satt där inne och pratade med personalen så tänkte jag bara om och om igen på allt vi varit med om där inne. Alla känslor man fått känna som man aldrig någonsin har känt eller trott att man ska behöva känna. Hur våran familj växte sig starkare och skapade tightare band än vad vi haft tidigare.

Hur lycklig du var din sista vecka (din första vecka på Hospice även) vid medvetande då du såg alla dina barn samlade, spelade spel och hade rullstols-race. Du såg verkligen tillfreds med det som väntade dig, så länge du hade oss där. Så som sköterskan sa, så var det din enda önskan; Att din familj var vid din sida så länge som det var möjligt.

Och det var vi mamma, varje dag.


Att det kändes så längesedan sen vi gick i korridoren ner mot ditt rum, att sitta i biblioteket och dricka kaffe och att gå ut i rökrutan. Det känns som en evighet sedan men i själva verket är det bara 38 dagar sedan... För 40 dagar sedan gick vi i korridoren, helt nyvakna och yra och hämtade kaffe i köket, och såg ut som tvättäkta road-kills, utan att bry oss, utan att någon där brydde sig. Varför ska man göra det liksom? Det var ju vårat hem.


Finns det några människor på denna jord som är värda att hedras till tusen, tusen gånger om, så är det Hospice-personalen. Alla. Ni är underbara, ni är guld värda. Ni är från himlen sända. Er omsorg och erat omhändertagande av patienterna är häpnadsväckande. Jag förstår inte hur man kan, hur man klarar av att vara i ett rum, som vårat, och ändå hålla humöret uppe. Att göra allt ni bara kan för patienten, och inte bara denne, utan även alla anhöriga. Lugnet som infinner sig så fort man kommer in är obeskrivligt. Samma lugn möttes jag av idag, samma tillmötesgående underbara personal möttes jag av idag.

All min tacksamhet till er som gjorde min älskade mammas sista tid i livet till det bästa möjliga.






Och mamma, återigen så finns du alltid i mina tankar, jämt och ständigt. Jag älskar dig tills det inte går att älska mer och jag kommer föralltid minnas dig så som du var, vacker, omtänksam, fantastisk, super-mamma.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0