.

Helt helgen när jag har tänkt på dig, mamma, så har jag gråtit. Jag saknar dig värre än någonsin och jag kan inte sluta tänka på dig. Du är i mitt huvud och mitt hjärta konstant och det känns så tungt. Den tryckande känslan jag hade varje morgon har nu kommit tillbaka och tårarna bara sprutar så fort jag slår upp ögonen. Jag vill bara se dig igen, krama dig igen, säga att jag älskar dig mest av allt igen..

Jag vet inte vad jag ska göra för att komma till den punkten där jag kan acceptera och försöka gå vidare i den mån man gör trots det som inträffat. Jag vet inte vad jag ska göra för att tårarna ska sluta rinna.

Jag tänker på dig och ser min älskade mamma, vackraste finaste mamman i hela världen, och tänker bara om och om igen på hur mycket jag vill krama dig, hur det kändes och hur det skulle kännas att få göra det nu. Åka ut till dig och sätta sig på balkongen med en cigg och en kopp kaffe och bara snacka om alldagliga saker så som vi alltid gjorde.

Jag kan inte, alltså jag kan verkligen INTE ta till mig att jag aldrig mer kan få krama dig, prata med dig, se dig. Varför just du? Varför våran mamma?


Jag satt och ordnade fotoalbumen igår mamma, la iordning alla Jonas bilder i albumen som jag tänkte ge honom och jag såg verkligen på varenda bild hur du älskade alla oss. Din kärleksfulla blick är den som sitter djupast i mitt hjärta, men just nu får den inte mig att le, utan nu får den bara mig att gråta.

Jag finner ingen ro och någon form av accepterande för långt bort för ögat att nå.