11 MARS 2010

You don't need nobody to make it on your own - you don't need nobody you'd rather be alone.



Vilka dagar. Helt slut i kropp och sinne efter en jävla lång resa som absolut inte har nått sitt slut än - tacka för det. Just nu i detta nu känner jag faktiskt lite av ett lugn och lite ro i lillkroppen och huvudet som har fått arbeta så febrilt dessa två dagar.

Just nu sitter förmodligen min sambo på något skönt hak och dricker bland det bästa världen har att erbjuda - Tjeckisk öl, och flaxar runt. Fjorton timmar har alltså gått sen han åkte och jag saknar han nå jävulska mycket faktiskt. Tänka sig att jag ska hålla mig ända tills Söndag? Sova ensam i tre hela nätter i våran stora ensamma säng..


Hur som helst, under tiden han gör det sitter jag alltså här. I hans mjukisbyor och en karta Ipren på sidan om med ett huvud stort som en melon, för att inte tala om ögonen, nej, där ska vi inte ens börja..

Kollar runt i svinstian som jag lyckats orsaka bara en dag in i min ensam-hemma-weekend medans jag lyssnar på Peter Lemarc, och någonstans innerst inne så känner jag verkligen för att röja upp allt. Orken kom tillbaka. Lika snabbt som den kom tillbaka blev jag tvungen att hejda mig själv, rent-hus-mania kanske inte är alltför uppskattat av alla grannar efter tolv på natten och tre sekunder in i det kommer jag förmodligen tröttna själv också.


Istället blir det till att queue;a dom fyra låtarna som fått mig någorlunda genom dessa dagar och ta en cigarett i köksfönstret, i mörkret, kolla ut på gatan och grubbla tills jag blir nagelbitare igen..

För första gången på otroligt länge kan jag verkligen säga att jag är lycklig och känna det. Känna att jag blir helt varm i kroppen bara jag ser dig och låta dina ord trösta mig och stilla mina tankar istället för att ifrågasätta dom. Ligga i din famn utan att känna en gnutta osäkerhet utan istället bara känna värmen och lugnet och andas in din doft. 

Varför ska man då inte bara kunna känna den lyckan utan att en annan bit av en ska försvinna? Lycka föder Olycka. Måste det verkligen vara så? Måste jag finna en del för att sedan förlora en annan? Det är helt sonika ren och skär orättvisa, och jag hatar det.





Var vi förblindade, gjorde vi fel när vi
Gav upp allt, för en dröm
Låt dina fingrar som av pärlemor låt dom
Röra mig, tills jag glömt
Jag är värnlös, vagga mig till, rytmen av mitt namn
Ta min trohet, bär den ömt, ta emot den som ett lamm

Göm mina händer, dölj mina spår
Håll om mig älskling, håll om mig hårt

Be att havet bär oss bort till en lugn och skyddad hamn
Brassa segel, styr iväg, låt oss nå'n gång komma fram









Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0