16 JUNI 2010

Nej. Jag tror inte att hon kommer tillbaka...
Jag vet att hon inte kommer tillbaka även fast jag kan prata om hon som att hon fortfarande var här ibland oss som den människan hon alltid varit.

Det blir heller inte bättre med tiden. Inte ett dugg. För idag har det gått 74 dagar och smärtan är densamma. Sorgen är densamma och saknaden är värre.


Jag längtar, jag sörjer, jag saknar och jag förbannar. Samma person som jag i ett tidigare inlägg har förbannat. En person som en del tror på: Gud.

Å andra sidan så tror jag inte på honom och har heller aldrig gjort, så vem kan jag då förbanna? Rent spontant, dom som tror på honom. För hur kan man tro på en person som låter folk lida? Som låter folk fara illa och som rycker bort människor från deras familjer? Hur kommer det sig att folk blir religösa när dom finner sig själv i svårigheter och sjukdom? Tror dom verkligen att Gud kan hjälpa dom, om han inte har gjort det tidigare?

Om det nu hade funnits en gud, som nu skulle vara så god som alla säger, skulle inte han motverka att hemskheter sker? Eller måste man vara troende för att finna denna rättvisa och godhet? Måste jag be en bön? Är det så så är han nog inte så god från första början som alla vill påstå.

Jag förbannar även mig själv, just av den anledningen att jag förbannar folk för att ha en tro. Jag har som sagt aldrig haft och kommer nog aldrig ha en tro - förutom tron på den mänskliga kärleken, vilket kanske inte heller bär en genom allt, men mycket.




Varje dag är känslan densamma. Du är i mina tankar och mitt hjärta dygnet runt.
Jag saknar dig mamma, att prata med dig och få svaren bara du kunde ge.
Att känna din kärlek som var oändlig.

Jag saknar dig..



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0