.

Var idag och hälsade på mina syskon ute på Alnö för att kolla på systers katt, som för övrigt var den vackraste lilla skapelsen jag sett på år och dar, och hämtade lite prylar. Fick då höra av Nicole att hennes vän (så länge tillbaka jag kan minnas-vän) Jennifer hade varit förbi mammas grav och vattnat våra blommor. Kan inte ens med ord beskriva hur underbart snällt och betydelsefullt det var för mig, tack ♥


Handlingar som kan tyckas små i en del människors ögon kan vara bland dom största i andras ögon.




Bearbetningen har totalt stannat upp. Jag har nått en punkt där jag varken vill eller kan acceptera. Jag vet inte hur jag ska ta mig längre fram, det enda jag vet är att jag har varken viljan eller orken att fortsätta låtsas..


Allt gick så fort. Bara en månad från beskedet var du borta, och jag kan bara inte förstå varför det var just du som var tvungen att dö. Varför ingen annan? Varför MIN mamma, som hade hela livet framför sig och barn som behöver henne. Nu mer än någonsin.


Då jag fick beskedet om att du skulle gå bort så försökte jag hålla mig samlad, inför alla i familjen. Det gjorde så ont, så jävla ont, att komma in i rummet igen, se i din blick att du visste att jag visste och försöka hålla minen inför alla mina syskon och inte bara springa till dig och kasta mig i din famn och stortjuta, böna och be, om att du inte skulle lämna mig. För det ville jag göra.

Jag sa till mina syskon då beskedet hade nått dom att dom skulle försöka göra det bästa av deras sista tid med dig, att dom inte skulle känna några begränsningar alls och bara tala direkt från hjärtat. Oavsett om det var ledsamheter, kärlek eller om dom bara var förbannade. Jag ville verkligen att dom skulle få säga allt dom någonsin kan vilja säga till deras mamma. Och att du skulle veta, hur mycket du betydde för oss och hur mycket vi älskar dig, och alltid kommer göra.

Samtidigt som jag predikade om hur viktigt allt detta var, så gjorde jag totala motsatsen själv. Självklart så sa jag gång på gång på gång hur mycket du betydde, hur mycket du hade betytt och hur mycket du alltid kommer betyda, min kärlek till dig som alltid kommer vara oändlig - så som din kärlek till mig har varit.

Men jag var samtidigt väldigt reserverad då mina syskon var i rummet, grät egentligen inte då jag mest av allt ville gråta. Skämtade om saker då man egentligen bara kunnat sitta tyst och om jag nu började gråta så begränsade jag det så pass mycket jag bara kunde.


Du vet när jag la mig i sängen bakom dig, och höll om dig och strök dig över ryggen? Även fast jag kände allt på din kropp som jag tidigare inte känt, även fast jag verkligen kände sjukdomen så grät jag inte. Jag må ha snyftat till någon gång, men jag grät inte. Kanske var jag för avtrubbad efter all tid av "nu-är-det-nära" för att känna oro.. Kanske fann jag bara ett lugn av att bara få ligga bredvid min mamma, stryka dig över pannan precis som du gjort med mig  när jag varit sjuk och ändå känna att du kände, även fast du inte var i medvetet tillstånd.



Häromdagen var jag ute och gick med en vän. Jag försökte då förklara känslan jag har, ständigt. Ungfär som så här: "Det känns så långt borta men på samma gång så otroligt nära. Som att det nyss hände, samtidigt som det kan kännas som ett år sedan."

Hon sa: "Jenny, det är nog som så att det känns så långt borta för att saknaden vuxit sig så stor och så nära för att du minns."

Ja.. Så är det nog.

75 dagar har det gått idag. Med andra ord har jag förjävla mycket mer sorg och smärta att se fram emot.




Skulle jag ha kunnat så skulle jag ha gjort dig frisk, mamma. Skulle jag inte kunnat gjort det så skulle jag tagit din sjukdom och satt den i mig själv, mamma. Skulle jag på något sätt kunna föra dig tillbaka skulle jag göra det, oavsett vad priset skulle vara, mamma.