.

En dag som alla andra uppe på Hospice.
Alla låg och satt huller om buller på varandra inne på rummet. Några stojade. Några kollade på tv. Bläddrade i tidningar. Skrattade. Satt vid datorn. Spelade kort. Skrek. Härjade.


Jag satt bredvid dig, höll dig i handen
Du låg i sängen, i din fina rosa tröja. Lite tröttare än vanligt men blicken och lugnet du hade var något jag inte hade sett under hela perioden som gått. Du såg glad ut. Lycklig. Varm. Rädslan du tidigare hade haft i din blick var borta och kvar var endast kärlek och harmoni.

Klockan började närma sig arbete för min del så jag trampade omkring i rummet som en yr höna i jakt på alla mina behörigheter jag skulle få med. Du tittade på mig hela tiden och log. Jag log tillbaka. Mitt upp i allt blev jag stoppad av min moster som sa att du ville säga något.

Jag böjde mig ner samtidigt som jag tog din hand. Du tittade upp på mig och sa, Tack. Pussade mig på munnen och slöt dina ögon.