.

Tredje dagen. Känns som tredje året. Jag kommer verkligen ingenstans. Vare sig i tankarna, känslorna eller packningen för den delen. Men lite cred måste jag ge mig själv som faktiskt kommit fram till (hör och häpna) 3 myndigheter här under dagen.


Bollen är med andra ord i rullning.

Egentligen vill jag bara se mammas säng bäddad som förr, lägga mig i den och snooza på kudden. Eller varför inte vara sjuk? Ligga i feber och låta mamma ta hand om en som bara hon kan göra..
Få krama henne. Äta middag med henne. Ligga i soffan och kolla på tv med henne. 

Snacka på msn med henne och få proppiga gubbar som gör proppiga gestikuleringar. Dra en suck av irritation för att hon inte kan skriva en ren mening utan att det ska vara en gubbe eller en symbol mitt i ett ord. Retas med henne som bara jag och Nicole kan göra, så hon till slut gör sin handgestikulering som får oss att asgarva tills hon börjar asgarva.

Men själva verkligheten är just den att sängen inte är bäddad. När jag blir sjuk kommer jag aldrig ha min mamma som tar hand om mig. Jag kommer aldrig mer få krama henne. Aldrig mer äta middag med henne. Aldrig mer chilla i soffan med henne.

Hon kommer aldrig mer vara online på msn, och hon kommer framförallt aldrig mer göra den urlöjliga gestikuleringen med handen som får oss alla att vika oss av skratt.

Så här sitter jag. Dricker kaffe ur min mammas kaffekopp och lyssnar på Enya. Kollar runt i lägenheten som består av kartonger etc och inser att det är detta som finns kvar. Kartonger och en kaffekopp.




"Det känns som att mamma fortfarande ligger på sjukhuset och vi bara är här för att hämta brev"