.

Ännu en dag har gått, trots det så förstår jag inte.
Inte bara för att är orättvist, utan det är så surrealistiskt. Kan man fatta att det har hänt, när kan man fatta att det har hänt? Känns som att vi alla går runt i en dvala där vi hellre blundar för sanningen än att ta itu med den och även fast vi "ska ta itu med den" så kan man inte riktigt nå ända fram.

Sitter just nu i mammas rum. Dricker kaffe och spotifyar - like the good old days och funderar.
Visst.. Det är klart att jag har gråtit. Jag gråter hela tiden. Om inte fysiskt så psykiskt. Det gör ont i hela mig att se mina syskon efter det som inträffat. Det gör ont att sitta i mammas rum och veta att hon aldrig mer kommer ligga i sängen jag för tillfället stirrar in i.

Och det känns. Det känns att hon är borta. Det kändes så fort jag kom in. Det känns som hela mitt hjärta är utslitet, bokstavligt talat. Jag är helt tom. På ord och på känslor. Det enda som gör att jag ser mina känslor någorlunda är att tårarna aldrig slutar rinna. Det är så jag vet att dom är där.

Jag vet inte ens vad jag ska skriva..
Så fort jag andas känner jag att något fattas.

Vaknade imorse efter en någorlunda bra sömn, gick upp och rökte och kokade kaffe och då kom det, som en fet smäll. Verkligheten.

Min mamma är död.

Efter det satt jag som en jävla surkart med ihoprynkade ögonbryn och försökte få i mig kaffet.
För jag är inte bara ledsen. Jag är även förbannad.



Idag ska jag alltså försöka planera min mammas begravning i den mån vi kan, och vad säger man om det liksom? Min. Döda. Mammas. Begravning.