.

Min första dag utan dig och denna morgon var ingen annan lik. Paniken jag tidigare har känt varje morgon är fortfarande kvar, värre om nu möjligt, tårarna bränner lika kraftigt under ögonlocken första sekunden man inser att man faktiskt har vaknat upp och vad man har vaknat upp till, vad man inte vaknar upp till..


När vi åkte hem igår kändes det extremt vemodigt. Jag ville inte lämna dig. Jag hade gott och väl kunnat satt mig bredvid dig och vägrat kliva upp. Jag ville verkligen inte, mamma. Jag vill fortfarande inte. En del av mig kunde andas ut då det var över. Andra delen av mig ville bara skrika med all kraft som fanns kvar att du skulle komma tillbaka


Jag vet att du såg oss igår, mamma. Du såg vilka som var där, alla fina blommor du hade fått och du hörde alla fina sånger och melodier. Du såg oss gå efter din kista och från att vara iskallt och blåsigt så gav du oss solen som helt plötsligt brände i ryggen när vi gick grusvägen till din sista vila.


När jag och Kevin gick fram, tillsammans, och släppte ner våra blommor till dig så sa vi båda två till varandra att mamma hade älskat alla dessa blommor. Det hade du verkligen. Det gör du verkligen.


Det var så fint mamma, av det jag minns.



Jag älskar dig, nu och för alltid!