.

Ytterligare en dag som passerat, snart så.



Ju mer jag tänker på det ju mer saknar jag det.
Jessica frågade mig förut vilka bilder jag hade av dig när jag tänker på dig och det jag ser är då vi var på sjukhuset och du själv insåg vad som var påväg att hända, då du grät och sa gång på gång att du inte ville lämna oss, och den andra är när du är död.

Dom hemskaste och jobbigaste bilderna är i princip dom enda jag kan framkalla. Vill tänka på alla glada minnen, alla fina bilder jag har av dig, världens finaste, vackraste, mest omtänksamma och världens bästa mamma, men det tar stopp. Dom kommer liksom inte fram. Utan dom bilderna som kommer fram är just dom jag skrev, och det är dom som gör ondast.

Så som jag satt och kramade dig på sjukhuset kommer jag aldrig mer kunna göra.

När jag gick från jobbet idag i regnet så kände jag sommardoften av asfalten och började gråta, bara av det. Tanken att du aldrig mer kommer få känna sånt som du älskade.

Jag saknar dig så jävla mycket. Varje sekund, varje minut, varje dag.


Du var verkligen så jävla fin, vacker, gudomlig. Den mest genomsnälla människa man kan tänka sig och det doldes inget ont i dig, inget alls. Du ville alla väl och du försökte alltid med alla medel du kunde att hjälpa. Även fast det kanske inte var mycket alla gånger.

Din tanke var alltid god. Du var alltid mån om oss, dina barn, och vårat bästa. Du satte alltid dig själv åt sidan oavsett vad det gällde för våran skull.


Det är så jävla sjukt och absurt allt. Du bara försvann. Så där. Jag som ibland kunde sitta och fundera och tänka på framtiden. En framtid där jag, mina syskon skaffade barn och du blev mormor/farmor vilket du såg fram emot så fruktansvärt. Men nu kommer du inte vara där. Du kommer inte bli mormor/farmor. Du kommer aldrig få se dina barnbarn, och dom kommer aldrig få se dig, levande. Som den levande och sprudlande människan du var. -Klyschan själv liksom. Men det var så du var. Helt otroligt när man tänker efter


Åh.. Fy fan vad jag älskar dig. Nå så otroligt, oändligt.


Det gör så fruktansvärt ont att tänka tillbaka på dom fina minnena, när vi retades, skrattade, kramades. För jag vet att dom bara kommer förbi det.

Jag kommer sakna dig, din omtänksamhet, din moderliga kärlek och ditt stöd, ditt skratt, ditt leendé, din underbara personlighet, din handgestikulering, ditt hem, mitt hem.

Jag älskar dig mer än ord kan förklara. Du har varit mitt allt i 21 år och kommer förbi det i evighet. Requiescat in pace, världens bästa ♥